Ärkebiskop Anders Wejryd läser trosbekännelsen i morgonduschen och litar på att Gud tror på honom, lika mycket som han tror på Gud. I Hemmets Veckotidning nr 15 berättar han för vår reporter Anja Kontor om sin uppväxt i ett prästhem, sitt engagemang för utsatta människor över hela världen, om kärleken till familjen och om sin hemliga passion för allt som går på räls. För om synen inte varit för dålig hade han kanske blivit lokförare istället…

- Jo, jag är nog väldigt begeistrad säger han och erkänner att han är medlem i Svenska Järnvägsklubben och Järnvägsmuseets vänner.

- Det är ju lite nördigt och roligt att ha koll på ett helt annat ämne.

Sedan 2006 är han landets 69:e ärkebiskop i Svenska kyrkan, men formellt är han inte chef över någon.

- Jag är lite som en cirkusdirektör som skapar förutsättningarna för talangerna. I manegen gör jag inga konster men det är jag som ska se till att hästen ska finnas mitt under den som just kommer ner efter saltomortalen.

Han växte upp i ett prästhem men blev aldrig tvingad att gå i kyrkan.

- För mig har kyrkan alltid varit förknippad med frihet. Där fanns människor som jag fick stor respekt för, som vågade hävda en åsikt och som vågade säga ”Det här vet jag inte” och stod för det. Det fanns också en naturlig förtröstan till livet som jag inte hittade i mitt kamratgäng eller i skolan. Men när jag bestämde mig för att bli präst blev min mor besviken. Hon blev helt enkelt rädd att jag skulle låsa in mig i kyrkan, förlora min kraft och gå miste om mycket annat som jag kunde åstadkomma med min tro, säger han och fortsätter:

- Mor var ju själv prästfru och kände sig tidigt begränsad även om hon senare i livet tjänade mer än far som heltidsarbetande läroverkslärare. Jag valde kyrkan ändå och det gjorde min elva år yngre syster också. Mor stöttade oss båda.

Anders Wejryd har inte varit församlingspräst sedan 1987.

- Så jag känner mig lite ringrostig och det jag saknar mest är begravningarna. Jovisst, det är smärtsamma grejor, men att få vara tillsammans med människor, reflektera över viktiga saker som händer i deras liv är en ynnest. Samtal om döden, att avsätta tid för att ledsaga de döende och sörjande är bland det mest meningsfulla vi präster kan göra, säger han.

Ärkebiskop Anders Wejryd var den som vigde kronprinsessan Victoria och prins Daniel och den 22 maj kommer han att döpa prinsessan Estelle i Slottskyrkan.

- Sverige är ett litet land och det här innebär en glädje som alltid infinner sig när ett barn som man har anknytning till föds, säger han.

Själv firar han och hustrun Kajsa 40-årig bröllopsdag till sommaren.

- Jo, vi har varit välsignade med den där delen av vårt liv, Kajsa och jag. Eftersom det har gått så bra får man mer kraft över. Dessutom har vi insett hur viktigt det har varit för oss att vi växte upp med två yrkesarbetande föräldrar, det har gjort det mycket enklare för oss båda att göra karriär eller vad man nu ska kalla det. Vi hade ju mönstret där från början, emedan det för många andra har varit en större omställning.

De tre vuxna barnen är yrkesarbetande, de tio barnbarnen har kommit tätt, det äldsta har hunnit fylla sju. Hur är du med barnbarnen?

- Ganska värdelös och tråkig. Men jag pratar gärna med dem när de är förståndiga. Jag har ju uppskattat det hos mina gamla släktingar, det där att få promenera och resonera. Det goda samtalet.

Läs hela artikeln i tidningen!

Foto: Theresia Köhlin