Denna vecka är det premiär i tidningen för vår krönikör Maria Svemark! Reporter och loppisbloggare som med jämna mellanrum kommer att berätta om livet på landet, loppisutflykter, tårtkalas, hemmapyssel och upptäcktsfärder.

Vem är du, Maria Svemark?
Jag är född i Danmark för 38 år sedan och började ströjobba på tidning redan som 15-åring, då i Trelleborg där jag växte upp. Till Hemmets Veckotidning kom jag vintern 1999.
Vår familj bor i Harlösa, en by med cirka 800 invånare. Niclas och jag fick tre barn tätt och i dag är Isa 8, Jens 7 och Ivar 5 år. Jag gillar att pyssla med hemmet och är fullständigt loppistokig. Helgturerna till byaloppisarna är mitt bästa sätt att koppla av! Jag sjunger i kör också, och gillar friluftsliv – så länge jag slipper tälta.

Vad gör du som reporter?
Jag reser över hela landet och träffar spännande människor. Det är ett väldigt omväxlande jobb. Ena dagen hälsar jag på hos Sveriges starkaste man i Norrköping, andra dagen bläddrar jag i fotoalbum hemma hos Gina Dirawis familj i Sundsvall. Tredje dagen är jag hemma på redaktionen i Malmö och skriver ut reportagen.

Hur hamnade du på landet?
Vi bodde i centrala Malmö när vi, av en slump, kom till Harlösa för första gången en junidag 2006. Vi blev störtförälskade, och en månad senare hade vi köpt en risig villa som vi nu har totalrenoverat. Att flytta till Harlösa var helt oväntat, men samtidigt ett av mitt livs allra bästa beslut. Här hälsar alla på varandra, och hjälp eller sällskap är aldrig mer än ett telefonsamtal bort. Vi bor mitt i naturen. Skåne är ett platt landskap, men från byns kyrka har vi utsikt en mil bort mot Romeleåsen.

Saknar du inte staden?
Nej! Eftersom jag reser i jobbet får jag ändå en regelbunden dos av cityliv – och överfulla kaféer, avgaser, brist på p-platser och bilköer. Fast den värsta bilkön jag sett var faktiskt på landet. Förra våren satt vi 40 minuters i kö – till ett kosläpp…

Vad kommer du att berätta om i dina krönikor?
Jag tror att de som följt mig på Loppisbloggen på hemmetsveckotidning.se kommer att känna igen sig! När vi startade bloggen var tanken att jag skulle skriva om mina fynd och pyssel, men bloggen har lika mycket handlat om allt roligt och dråpligt som händer här på landet. Jag tror att många av Hemmets Veckotidnings läsare delar min kärlek till landsbygden.

Hur väcktes ditt loppisintresse – och vilket är ditt bästa loppisfynd?
Mina föräldrar har alltid gillat auktioner. Jag började tidigt att handla second hand för att få pengar över till resor. Jag handlar mycket och billigt – men ni lär aldrig se mig med en äkta Anders Zorn-tavla i Antikrundan! Mitt bästa fynd är ett 60-talsskåp som rymmer alla ryska dockor, retrotextilier, prydnadsfåglar och annat som jag drar hem för att jag tycker de ser kul ut.

Du verkar vara en glad tjej. Vad får ditt tålamod att brista?
Trädgårdsarbete! Det är en skam att bo på landet och vara ointresserad av blommor, buskar och bästa sätten att ta död på mördarsniglar. Vi borde odla grönsaker, åtminstone för barnens skull. Nu har vi i stället fyllt tomten med bär. Bärbuskar är lätta att sköta – eller så har vi inte begripit att de också ska skötas…

Text: Maud Holmberg Klyft

Foto: Gugge Zelander

Här är premiärkrönikan:

Tänk om jag hade lyssnat på mitt eget goda råd!

Festkvällen var förstörd redan innan den hade börjat. Strumpbyxorna hade fått en svag nyans av rosa och matchade inte alls den vita klänningen.
Det skulle bli fest i Byahuset och dottern hade längtat och laddat i säkert en månad. Provat kläder, bestämt klänning, provat annat, ändrat sig. Men när kalasdagen äntligen var inne hade strumporna fått en svag, svag rosa nyans…
I-landsproblem? Absolut. Men en oerhörd katastrof om man heter Isa och går i andra klass.
Mitt eget kalashumör var på topp. Jag målade naglarna i en färg som visade sig vara mint-turkos (men vem orkar byta när man redan målat två naglar?) och satte på min favorit-partylåt – The party is in my head med September (med textraden översatt: Jag bryr mig inte om ifall hela klubben är död, för partyt finns i mitt huvud).
Sen schvungade jag armarna, fram och tillbaka, en decimeter ut ifrån kroppen. Stora rörelser. Pendel hit, pendel dit. Lätt svikt i knäna.
Jag vet inte om det hjälper, men det är så jag torkar nagellack.
Leende skuttade jag sen till garderoben och hoppade i kvällens finstass: högklackade boots och en lila, lite draperad klänning som jag köpt på en bakluckeloppis för 20 kr.
Efter tre kejsarsnitt kan jag egentligen inte ha den sortens klänningar på grund av en valk under naveln. Min danska faster, som också gått igenom ett antal kejsarsnitt, kallar den väldigt målande för ”pølsen”, korven. Men i kväll skulle jag inte behöva bry mig om denna detalj eftersom jag – tada! – hade köpt en kroppsstrumpa som skulle få valkarna att hamna på någorlunda rätt plats.
Man kan fråga sig varför vi tjejer gör oss till. Efter ett glas rödvin sitter vi ju ändå där på festen och avslöjar alla trick för våra tjejkompisar:
– Åh, så smart att ha nylonstrumpor under nätstrumporna. Annars ser man ju ut som en kassler. Jag gör det i alla fall, sa jag till min väninna.
– Äsch, jag orkade inte raka benen, sa hon.
– Men vet du, jag har en kroppsstrumpa på mig, sa jag och drog för tydlighetens skull upp den lila klänningen några centimeter. Och några centimeter till. En decimeter till.
– Vad i… vänta lite.
In på toaletten. Av med klänningen. Då hittade jag den. Kroppsstrumpan hade rullat upp totalt sig och satt som en smäck runt midjan i stället. Precis ovanför pølsen.
Inte så lyckat.
Vet ni vad jag sa till Isa tidigare på kvällen, när hon satt där i kökssoffan och grät floder över de rosafärgade strumporna? Som så många gånger tidigare kom jag att tänka på visdomsord som uttalats av människor jag haft förmånen att få möta och skriva om i Hemmets Veckotidning.
– Vet du vad, Isa, jag skrev en gång om en kvinna som hette Kerstin och som hade mist sitt ena öga i en bilolycka. Hon hade för längesedan slutat bry sig om vad människor tyckte och tänkte om hennes konstgjorda öga. Kerstin sa:
”Livet har lärt mig att människor ägnar så mycket tid åt att tänka på hur de själva ser ut att de sedan inte orkar bry sig om andras utseende.”
– Därför, Isa, tycker jag att du ska använda dina rosa strumpor. Det kommer dessutom att vara mörkt i rummet.
Klokt råd. Det tyckte Isa också, torkade tårarna och tog på sig strumporna.
Tänk om jag själv också hade tagit lärdom av mina egna råd. Då hade rörelsefriheten varit större och jag hade sluppit lösvalken runt midjan den där kvällen!

Maria