När Carinas farmor blev akut sjuk tyckte inte ålderdomshemmets läkare att hon behövde läggas in på sjukhus. Någon gång ska det ju ändå ta slut, menade läkaren. Carina är ledsen och upprörd över denna brist på respekt. Är det så här vi ska behandla våra äldre, undrar hon i en av veckans Min egen berättelse.
Min farmor Margareta har alltid betytt mycket för mig. När jag var liten var jag ofta hos henne, eftersom vi bodde nära varandra. Hon hade alltid något gott att bjuda på, sockerkringlor, polkagrisar eller sockerkaka. På sommaren plockade hon hallon från sin trädgård som jag och mina systrar fick njuta av med socker och grädde.
Farmor var hemmafru och farfar målarmästare. När mamma jobbade och inte hade tid att laga middag åt vi hos farmor. Jag har aldrig i hela mitt liv smakat så goda köttbullar som hennes.
Även om farmor inte yrkesarbetade jobbade hon hårt hela sitt liv. Hon föddes 1916 som det yngsta av åtta syskon på en liten fattig bondgård. Som ung mjölkade hon, städade i ladugården, hjälpte till vid slåttern och i hushållet. Senare, som gift, höll hon alltid sitt och farfars hus rent och snyggt. Inte ett dammkorn fanns där.
I år blir farmor 97 år. Hon bor på ålderdomshem, är blind på grund av starr och har med åren också blivit lite vilsen. Men om jag sitter och pratar med henne minns hon vem jag är och då pratar vi minnen. Ofta är hon tillbaka i gamla tider och frågar när karlarna kommer hem. Då tänker hon på sina bröder och på att deras mat måste vara klar tills de kommer hem från åkern.
Ibland frågar hon efter sin mamma Betty, som hon stod väldigt nära. Ibland pratar hon om Siri, systern som smittades av tuberkulos när hon skurade trappuppgångar i stan. Siri vistades i omgångar på sanatorium men dog efter något år. Lyckligtvis smittades inte de andra syskonen av den hemska sjukdomen.
När farmor var tonåring fick hon extraarbete på bygdeskolan, som låg nära deras hus. Hon knäskurade alla golven i den stora skolan. Det var då hon slet ut sina knän. Senare i livet fick hon värk och smärtor, och fick till slut en knäprotes.
För åtta år sedan flyttade jag till Norge, så farmor och jag träffas inte så ofta längre. Men jag tänker mycket på henne och skickar ofta kort och brev som pappa eller personalen läser upp för henne. Jag hälsar också på henne så fort jag åker hem.
Ibland när vi sitter och pratar kan farmor säga så tokiga saker att jag måste skratta. Då skrattar hon också men frågar sedan varför jag skrattar. Då svarar jag att hon ju är så rolig och så fortsätter vi att skratta. Men jag skrattar aldrig åt henne utan med henne.
För någon månad sedan fick farmor en infektion runt knäprotesen. Pappa berättade att knäet blev stort som en ballong och att man tappade ur mycket var. Farmor hade sådana smärtor att hon kräktes. Sköterskorna på hennes avdelning sa till läkaren att farmor genast måste komma till sjukhus.
– Det behövs inte, svarade hon. Att gamla människor har krämpor är normalt.
Sköterskorna blev väldigt upprörda och lyckades få en annan läkare att titta på knäet. Han beordrade dem att genast ringa ambulans så att farmor kunde läggas in på sjukhus.
När pappa ringde mig och berättade att farmor var inlagd och skulle opereras för knäet åkte jag och min storasyster, som också bor i Norge, genast hem. Vi var väldigt oroliga. Tänk om vår älskade farmor inte vaknade upp ur narkosen?
Men visst gjorde hon det! Och hon blev så glad när vi kom. Hennes rum på sjukhuset var fullt med folk. Där fanns jag, min storasyster, våra barn, vår lillasyster, mamma och pappa. Jag hade köpt hennes älsklingskarameller och dem hon inte orkade äta upp lovade sköterskorna att ge henne senare.
Men vi var både arga och besvikna på den första läkaren. När pappa ringde och frågade varför hon inte sett till att farmor genast kommit till sjukhus fick han svaret:
– Gamla människor är sköra och någon gång ska det ju ändå ta slut.
Pappa blev chockad och ledsen över hennes respektlösa svar och gjorde också en anmälan mot henne.
Inte heller jag kan förstå hur en läkare kan säga något sådant. En ung person hade genast blivit sänd till akuten. Är alltså ett gammalt liv inte lika mycket värt som ett ungt?! Men även om farmor är 97 år är hon stark och seg och kan leva i flera år till. Är hon inte värd sjukhusvård och en operation bara för att hon är gammal? Är det så vi ska behandla våra äldre? Ska vi vara så cyniska att vi tänker att de ju ändå snart ska dö, så varför slösa läkarvård på dem?
Nu är min älskade farmor tillbaka på ålderdomshemmet. Hon äter penicillin mot en infektion i operationssåret, men knäet är mycket bättre. Vi är glada att hon äter och dricker bra, eftersom det är så viktigt när det gäller gamla människor.
Häromdagen skickade mina barn var sin teckning till sin gammelfarmor och önskade henne god bättring. Själv skrev jag ett brev där jag önskade detsamma och talade om hur mycket jag älskar henne.
Jag ska också skicka ett tackkort till sköterskorna på hennes avdelning. Jag är så glad att de såg till att farmor kom till sjukhuset. Nu hoppas jag att vi får behålla henne hos oss i många år till.
Carina
Foto: Shutterstock
Har du en historia att berätta? Skriv gärna till Min egen berättelse!
Laddar ...
Senaste kommentarerna