Artiklar

Musikfesten är äntligen igång på Malmö Arena! Förberett in i minsta detalj. Absolut ingenting får ändras på vägen, inga överraskningar får planeras. Och så strängt har det varit ända sedan den där jubelkvällen i maj 1985 då Lill Lindfors tappade kjolen i direktsändning. I Hemmets Veckotidning nr 21 berättar hon hur kjol-chocken planerades och hölls hemlig ända in i det sista…

Åttiotalet var gimmickarnas årtionde. 1984 hade de dansande bröderna Herrey vunnit Eurovisionsschlagern i Luxemburg med guldsprejade skor på fötterna. Året efter fick Lill Lindfors äran att vara programledare för den direktsända finalen från Scandinavium i Göteborg. Det var då hon fick idén att tappa kjolen – ett practical joke som fick hela Europa att tappa andan för några sekunder!
– Jag fick hela tiden frågan om jag var nervös. ”Tänk om det händer någonting!” sa folk. Frågorna gjorde att jag till sist kände att de vill ju att någonting ska hända! De längtar efter något oväntat! Det var då jag fick idén att min kjol skulle låtsasfastna i en utstickande spik. Jag hade gjort ett liknande nummer i en show, i ett dansnummer, förut, säger Lill.

Det var inte bara de 600 miljonerna tv-tittare som tappade andan.
– Det var faktiskt bara åtta personer i produktionen som kände till det. Och Christer Lindarw som sydde upp den rosa rökrocken och klänningen som jag skulle tappa. Det var stort hemlighetsmakeri, och jag tror att jag blev hjälpt av det: Min hjärna roades av att ingen visste vad vi planerade i smyg och det gjorde mig mycket lugnare, säger Lill.
På genrepet dagen innan gjorde alla exakt det förväntade. Klockan tolv på natten samlades sedan ”medbrottslingarna” och repeterade hur klänningen skulle falla när Lill gjorde entré efter pausen.
– En scenarbetare i blåställ satt nedanför trappan och ryckte i en nylontråd. Och tjutet när klänningen sedan föll… det glömmer jag aldrig!

Trots att så få visste finns det fina stillbilder. Charles Hammarsten, mångårig fotograf på Svensk Damtidning, hade fått en vink av Lill om att han skulle hålla kameran beredd.
– Jag ville tipsa Charles som alltid varit schyst mot mig. Däremot hade jag inte berättat det för Lars Wern, min ljudtekniker som jag också var god vän med sedan många år. Han blev riktigt chockad och tyckte att jag borde varnat honom, och det kan jag hålla med honom om i efterhand. Det blev över huvud taget stort rabalder. Överdomaren vände bort ansiktet när jag kom till efterfesten på Rondo, tyckte att jag nedvärderat hela arrangemanget. Men engelsmännen gillade det: ”Vi trodde inte att ni svenskar hade humor!”
Hela historien gjorde att det sedan infördes en sorts Lex Lindfors, att genrepen måste vara exakt likadant som sändningen. Inga överraskningar får göras!
Vad gör du i dag, Lill?
– Jag drabbades av en allvarlig infektion i början av året. Den satte sig på rösten, och länge visste jag inte om jag skulle kunna fortsätta arbeta. Men efter att jag andats in den friska lantluften hemma på Öland i några månader är jag frisk igen. I sommar kommer jag bland annat att sjunga med Sven-Bertil Taube och jag ska göra en jazzturné i augusti. Jag ska också vara med i TV4:s Så mycket bättre. Dessutom försöker jag att umgås mycket med mitt barnbarn Tindra, som är åtta år nu. Vi har jätteroligt ihop!

Fler festivalminnen i tidningen!

Text: Maria Svemark

Foto: IBL, Scanpix, Charles Hammarsten

I tisdags öppnade ABBA The Museum och Swedish Music Hall of Fame på Djurgården i Stockholm. Förberedelserna har pågått in i det sista.
– Det är bara några få veckor sedan som jag fick låna Bennys första dragspel, säger föreståndaren Ingmarie Halling.

 

ABBA är fortfarande en av världens mest kända popgrupper – 30 år efter att Agnetha, Anni-Frid, Björn och Benny bestämde sig för att ta en paus på obestämd tid. Och nu när Stockholm äntligen får ett ABBA-museum räknar ägarna med att mellan 200 000 och 250 000 besökare ska hitta till Djurgårdsvägen 68 redan första året.
– Vi skapar inga myter och vi spelar inte på kändisskapet. Vi berättar en god historia med hjärta och känslor, säger Ingmarie i Hemmets Veckotidning nr 20.

- Jag vet att Frida och Björn blev väldigt tagna när de såg att första rummet i utställningen föreställer något som otippat som Gamleby Folkets park. Men det är där i den svenska folkparken med dess björkar och rödmålade stånd som många svenska artister haft sin skola, fortsätter Ingmarie.
Hon arbetade nära gruppen redan under storhetstiden på 70-talet. Hennes kille spelade gitarr i kompbandet när Frida frågade Ingmarie om hon hade lust att jobba med dem under Australienturnén.
– Jag skulle egentligen följa med Cramérbaletten till Sovjetunionen, men eftersom jag gillade windsurfing tyckte jag att Australien lät mer spännande. I medierna har jag beskrivits som ABBA:s stylist, men jag brukar säga att jag var ansvarig för kostym, hår och smink. Ordet stylist fanns inte på den tiden och dessutom var det ingen som berättade för gruppen hur de skulle se ut. Det bestämde de helt själva, säger Ingmarie.

Hon har arbetat med utställningen i flera år, redan under den tid då ett ABBA-museum planerades i det hus som sedan blev Fotografiska. Ingmarie var också kurator för den turnerande utställningen ABBA World, som hade världspremiär i London i januari 2010. De som besökte den utställningen kommer till viss del att känna igen sig i det nya museet på Djurgården.
– Jag har hela tiden kunnat ringa medlemmarna och fråga: ”Hur var det nu, vad hade du för färg i köket på Lidingö?” Nu är Björn mer delaktig i projektet eftersom han är delägare. De andra har sina egna projekt. Frida bor inte ens i Sverige. Agnetha har släppt en ny platta och Benny gör en inspelning av sin musikal Hjälp sökes, som spelas på Orionteatern. Men alla fyra har varit med och talat in den audioguide som går att köpa på museet, säger Ingmarie.
Museivandringen inleds med en film som visas i ett 360 graders biorum. Besökarna får sedan gå mellan olika miljöer, med start i Gamleby Folkets park på 60-talet. Utställningen går sedan via segern med Waterloo i Brighton 1974 till skrivarstugan på Viggsö, Stikkan Andersons kontor, Owe Sandströms syateljé, Björns och Agnethas kök och Polarstudion.
– Vi vill att besökarna ska gå i ABBA:s fotspår. Det är därför vi byggt utställningen runt deras miljöer, som jaktstugan där Björn och Benny skrev många av ABBA:s hits. Sommarhuset på Viggsö behöll Benny ända fram till förra sommaren, berättar Ingmarie.

Hitta dit!
ABBA The Museum är en del av Swedish Music Hall of Fame som ligger mellan Gröna Lund och Liljevalchs på Djurgården i Stockholm.

För att undvika köer kommer biljetterna att säljas på förhand på hemsidan www.abbathemuseum.se och endast vara giltiga vid ett bestämt klockslag. Det går också att köpa biljett på SJ:s hemsida eller ring 0771-75 75 75.

Text: Maria Svemark

Foto: ABBA The Museum, Julia Bejer

Varje år föds det cirka 1 000 barn med hjärtfel i Sverige. Ett av dem är 4-åriga Esther Ekman som har ett halvt hjärta. Efter två stora operationer lever hon i dag ett vanligt liv med få begränsningar.
– Hon kommer aldrig att kunna klättra i berg eller dyka, men spela tennis och cykla går bra, säger mamma Elisabeth i Hemmets Veckotidning nr 20.

För snart fyra år sedan föddes Esther på Helsingborgs lasarett som en fullt frisk liten flicka – trodde alla. Ett litet blåsljud på hjärtat var allt som upptäcktes på rutinkontrollen, och familjen fick det lugnande beskedet att det är vanligt och förmodligen ingenting som är farligt.
Men när barnhjärtspecialisten gjorde ultraljudsundersökning av Esthers hjärta två dygn senare förändrades allt. Föräldrarna Elisabeth och Klas Ekman fick beskedet att läkaren upptäckt ett allvarligt hjärtfel. Lilla nyfödda Esther skickades akut med ambulanstransport till Barnhjärtcentrum i Lund. Där blev det en nervös väntan på ett besked som kunde betyda det värsta.
– Jag bara grät, säger Elisabeth.
Snart kom läkarnas prognos: Esthers hjärtfel var allvarligt men hon skulle kunna leva ett bra liv efter två stora operationer. Den första var att vänta vid fyra månaders ålder.
– Då skulle hon ju i alla fall överleva! tänkte vi.
Men det var riskfyllt, de kirurgiska ingreppen skulle vara stora och dessutom medföra nedsövning.
Efter veckor på sjukhuset fick familjen en första permission och tog med sig Esther hem några timmar. Med sig fick de en syresättningsmätare och förhållningsregler om att dotterns syresättning inte skulle sjunka under en viss procent.
– Men det gjorde den varje gång hon skrek. Jag minns hur vi desperat gick fram och tillbaka med vagnen över kullerstenar för att få henne lugn. Hon brukade lugnas av guppigheten, men hon bara skrek och skrek. Och syresättningsmätaren bara pep, berättar Elisabeth.
I dag vet de att det inte är så farligt om syresättningen går ner lite. Den sjönk faktiskt sakta men konstant inför första operationen. En nervös tid för Elisabeth och Klas.
– Jag var rädd att hon inte skulle vakna igen, säger Elisabeth.
Men det gjorde hon, och efter den andra operationen vid ett års ålder var Esther färdigopererad.

Lilla Esther åker varv på varv runt i huset på sin röda cykel. Den är en av hennes favoritleksaker och hastigheten hon uppnår mellan väggarna imponerar. Att det är ett halvt hjärta som pumpar runt blodet i den lilla kroppen kan ingen ana.
Men så ser Esthers hjärta inte heller ut som de flestas. Eftersom hon föddes med bara en hjärtkammare och lungpulsådern och kroppspulsådern dessutom bytt plats, så har hon numera ett hjärta där en goretex-slang garanterar en bra syresättning av blodet.
– Den ska hålla livet ut, säger Elisabeth med lugn röst.
Nu har hon vant sig vid att ha en dotter med ett hjärtfel – för hon är inte hjärtsjuk, skillnaden är viktig, menar Elisabeth och Klas.
Utöver att Esther äter blodförtunnande medel varje dag och har något sämre ork än sina jämnåriga är det inget som särskiljer henne från barn med två hjärtkamrar. Men när Esther blir sjuk gör sig rädslorna från förr påminda.
– Då blir jag orolig och har svårt att släppa tankarna på hennes hjärtfel, säger Klas.
Men det finns inget som säger att Esthers hjärtfel påverkar hur allvarligt förkylningar och barnsjukdomar tar.
– Hon är ett av de friskaste barnen på dagis. Men det tar längre tid för henne än andra att återhämta sig efter en sjukdomsperiod. Läkarna säger att ingen vet hur gammal hon kan bli. Men nu kan jag hantera det, detsamma gäller ju faktiskt oss alla, säger Elisabeth.
Hon och Klas har varit noga med att aldrig hejda Esther i lekar på grund av hennes hjärtfel. Tiden då hjärtbarn skulle vara stillsamma är sedan länge förbi.
– Tvärtom har vi tänkt att en god kondition stärker hennes hjärta. Och hon känner själv när hon behöver ta en mikropaus. På dagis hämtar hon bara en bok och sätter sig med den en stund, det kommer naturligt för henne.
Varför Esther föddes med hjärtfel vet ingen. Hos vissa hjärtbarn är det ärftliga orsaker som ligger bakom, men i Esthers fall har det varit slumpen. Det upptäcktes av någon anledning inte heller på ultraljudet under graviditeten.

Efter de första åren kom Elisabeth till insikt om att hon behövde prata med någon för att bearbeta sina känslor. Chocken och oron hade satt sina spår.
– Jag fick möjlighet att träffa en psykolog i Lund som är knuten till Barnhjärtcentrum. Förr tänkte jag hela tiden på hur gammal hon skulle bli, om något skulle hända henne. Men nu kan jag slappna av.
I dag är Elisabeth själv samtalsstöd till andra i liknande situation. När Hjärtebarnsförbundet ordnar fikaträffar för familjer till nyopererade barn i Lund finns Elisabeth där och berättar sin familjs historia och svarar på frågor.
Klas och Elisabeth har stöttat varandra i omgångar genom Esthers sjukdomstid.
– Vi har märkt att man går igenom olika faser och sällan är i samma fas samtidigt, då kan man stötta den andre.
Enda orosmolnet för familjen är om samhället i framtiden kan möta behovet av vård hos den växande gruppen vuxna med medfödda hjärtfel. Men det gäller att ta en dag i taget, menar Klas:
– Det kan alltid finnas problem i framtiden. Men Esther är pigg och glad, vi behöver inte oroa oss nu.
Esther går på kontroll en gång om året. Då gör man bland annat ultraljud, EKG och kollar hennes syresättning.
– Numera har hon bättre syresättning än jag! säger Elisabeth.
Tre till fem barn om året föds med just det hjärtfel som Esther har och via Hjärtebarnsförbundet har familjen träffat några av dem.
– Vi träffade två vuxna med Esthers hjärtfel på en träff som Hjärtebarnsförbundet anordnade. Det var skönt, en lättnad att se att de mådde bra. De pluggar och jobbar som alla andra och hjärtfelet bekommer dem inte, säger Klas. Att gå med i Hjärtebarnsförbundet och träffa andra i liknande situation kan jag varmt rekommendera.

Vill du hjälpa?

Du kan bli stödmedlem i Hjärtebarnsförbundet, en ideell organisation vars syfte är att förbättra villkoren för familjer som har barn och ungdomar födda med hjärtfel samt familjer som mist sitt hjärtbarn. De stöder också forskningen. Du kan bli stödmedlem eller skänka en gåva. Läs mer på www.hjartebarn.org

Text: Petra Olander

Foto: Annie Anderberg

Hej Maria Svemark, redaktör ”Smarta tips för börsen” – vår ekonomisida som har premiär i Hemmets Veckotidning nr 20.

Hur gör du själv för att hålla kostnaderna nere i vardagen?

Jag försöker handla mycket begagnat och inte köpa hem mer mat än vi gör av med. Vi har tre små barn, så det är en utmaning! Sen har vi varit väldigt glada över att vi tidigt i vårt villa-liv valde att investera i en jordvärmeanläggning. Sura pengar då, men efter sju år är den intjänad. Förhoppningsvis håller den lika länge till.

Du handlar mycket på loppis. Men handen på hjärtat – blir det billigare eller händer det att du handlar mer än du borde?

Den glada stämningen och de låga priserna gör förstås att det blir många impulsköp! Jag brukar ursäkta mig med att jag alltid kan skänka vidare mina ”fynd” till någon välgörenhetsloppis. Second hand-klänningar och retrotextilier är mina största fällor.

Har du gjort en riktigt dålig affär någon gång?

Precis som i livet i övrigt ångrar man alltid det man inte gjorde. Som de där aktierna man aldrig köpte…

Har du något sparknep som gör dig extra nöjd?

Jämför priserna, om du tänker sälja oanvänt byrålådsguld. Skillnaderna är enorma! I veckans ”Smarta tips för börsen” har vi gjort en jämförelse. Dessutom har vi fått tips från Blocket.se om några oväntade saker som lätt går att sälja.

Vad kommer vi att få läsa om på Hemmets Veckotidnings ekonomisida?

Tips som vi alla kan ha glädje av! Små knep kan bli till stora slantar, som kan användas till att sätta guldkant på tillvaron! Läsarna får gärna höra av sig till mig med tips och funderingar på maria.svemark@hemmets.aller.se

Läs mer om Maria på Loppisbloggen!

 

Köp vår smarta pajform!

3 maj, 2013, 09:05

Avlånga pajformar med löstagbar botten kan vara svåra att hitta ute i butik, trots att många bakglada efterlyser sådana. Därför har vi tagit fram en egen form till dig som läser Hemmets Veckotidning! Är du PLUS-prenumerant betalar du bara 99:– plus porto!

Pajformen har löstagbar botten och non-stick easy clean-behandling. Måtten är ca 36×11,5×2,5 cm. Skötselråd medföljer.

 

Beställ så här:

Ring 042-444 30 15, tryck 0 för personlig service, eller skicka in kupongen som du hittar om du klickar här.

Om du är prenumerant behöver du ha ditt kundnummer till hands för att beställa. Det har 9 siffror och du hittar det på sin senaste faktura. Där står också om du är PLUS-prenumerant.

Erbjudandet gäller enbart inom Sverige, t o m 30 maj 2013 eller så långt lagret räcker. Leverenstid ca 3 veckor.

Specialpriser:

PLUS-prenumeranter 99:–

Prenumeranter 119:–

Övriga läsare 149:–

Porto, 39:–/form, tillkommer.

 

Är du PLUS-prenumerant?

Plusprenumerant är du som i dag prenumererar på Hemmets Veckotidning till ordinarie prenumerationspris och har gjort det i minst 12 sammanhängande månader. Du ser på din faktura om du är PLUS-prenumerant och där står också ditt kundnummer.

 

Just nu befinner sig våra redaktörer Britt Mari och Stina på trädgårdsresa tillsammans med nästan hundra av Hemmets Veckotidnings läsare.

Första stoppet var Bremen där de bland annat besökte den fantastiska rhododendronparken. Och idag gick resan vidare till Holland.

Är du nyfiken på hur de har det? Klicka då på ”Följ oss på Instagram” här bredvid och bläddra genom fotoalbumet. Eller följ oss direkt på Instagram under namnet hemmetsveckotidning. Där kommer det att hända mycket roligt under våren och sommaren!

I rhododendronparken fanns det mycket vackert att fotografera…

… och inne i Bremen hade reseledaren mycket intressant att berätta.

 

 

Året var 1975 och Eurovision Song Contest skulle avgöras i Sverige eftersom ABBA vunnit året tidigare. Programledaren hette Karin Falck och hon var nybliven änka efter den färgstarke tv-profilen Åke Falck. Hans död hade kommit som en chock för hela Nöjessverige och många tittare undrade hur Karin skulle orka. Ändå valde hon att ta på sig glitterstassen och ställa sig i rampljuset inför miljontals européer.
– Än i dag kan jag inte förstå hur de kunde låta mig skriva mitt eget manus, utan att kontrollera det. Jag var ju ganska instabil. När programmet var slut, kände jag tyvärr bara tomhet inom mig, säger Karin Falck, 81, i Hemmets Veckotidning nr 19.
Karin blev Sveriges första kvinnliga tv-producent 1956 och har varit en av våra största tv-personligheter, både framför och bakom kamerorna. Men några memoarer har hon inte skrivit, och när redaktionen för Sommar i P1 hörde av sig i fjol sa hon först nej, tre gånger. Så här i efterhand är hon ändå glad över att hon till sist vågade. Responsen från lyssnarna gjorde det värt besväret.
– Hans och jag var i Spanien när programmet sändes. Just den dagen hade jag mobilen med mig, ifall någon kanske skulle ringa. Tyvärr glömde jag kvar den på stranden. Jag trodde att den var stulen, men när jag kom tillbaka stod badvakten och viftade med den. ”Det har klingat rätt mycket i den”, sa han. Jag blev så exalterad att jag råkade radera bort alla samtalen, så tyvärr har jag ingen aning om vem som ringde mig. Men sedan ramlade det in mejl och brev. Underbart när människor tar sig tid att handskriva brev och dessutom gå ut och köpa frimärken, säger Karin.
Karin och hennes sambo Hans Dahlberg bor i en ljus våning i Gröndal utanför Stockholm city. Hit flyttade de för tre år sedan, när trapporna i villan i Bromma började kännas besvärande. De trivs med läget nära vattnet och sina två balkonger – en för frukost, en för middag.
– Detta är min favoritfåtölj, säger Karin och visar en mjuk, terrakottafärgad tygfåtölj framför de stora fönstren. Här kan jag sitta och titta på tv och på samma gång ha koll på vad som sker på gatan, säger hon och avfyrar sitt berömda ”glittra med ögonen”-leende.
Karin föddes i Säffle men flyttade tidigt med sin mamma och brodern Runo till Stockholm. Hennes mamma var 31 år när hon blev änka och Karin var 42 när samma öde drabbade henne. I sitt sommarprogram berättade Karin rakt ur hjärtat om hur marken under fötterna försvann för henne när Åke Falck hastigt gick bort 1975. Ändå valde Karin att tacka ja när SVT strax därefter erbjöd henne att bli programledare för Eurovision Song Contest. Miljontals tittare över hela Europa anade ingenting när Karin Falck i sina avslutande ord skickade en hälsning till sin Åke: ”Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans.”
– Jag sa det på franska. Det är en strof i en dikt av Erik Lindegren. Kanske förstod någon, men det var först i Sommar som jag berättade om den lilla hälsningen. I dag kan jag inte riktigt förstå hur de kunde låta mig skriva mitt eget manus, utan att kontrollera det. Eurovision Song Contest var aldrig någon höjdpunkt för mig, eftersom det inte var en bra period i mitt liv. Jag kunde inte dela den glädje som alla andra kände, för jag befann mig i något slags bubbla. Det var ett arbete, helt enkelt, säger Karin.
Att Karin ändå tog på sig uppdraget berodde på att en vän rått henne att arbeta.
– Då hade jag inte gett andra det rådet, men i dag gör jag det. Jag tror det är bra att hålla fasta tider när man drabbas av livssorg. Det är lätt hänt att flyta ut annars, som en semla i mjölk. Vi är ofta rädda för att närma oss människor med sorg, men tack vare jobbet kom jag automatiskt i kontakt med kollegor som såg mig i ögonen.
– Mitt stora problem var att jag inte kunde hantera sorgen tillsammans med min dotter. Det största felet en vuxen kan göra är att dölja sina känslor för sina barn. Vi har pratat mycket om det efteråt, Carolina och jag. Det kommer upp då och då, även om det är längesedan. Men det är läkt. Det finns många saker man skulle gjort annorlunda, men livet har lärt mig att det inte hjälper att älta. Jag har resonerat med mig själv – ska jag älta sådant jag inte kan förändra eller ska jag lägga undan det och förlåta mig själv? Men inte utan – och det är viktigt – att dra lärdom av erfarenheten.

Carolina arbetar bland annat som författare och hon är en av orsakerna till att Karin till sist ställde upp som sommarpratare. Det gjordes en kompromiss där Carolina fick vara programmets innehållsproducent.
– Jag ville jobba med min dotter eftersom hon har lättare än andra att kritisera mig. Hon vet vad som finns inom mig och vågar säga ifrån om jag inte pratar ur skägget ordentligt, säger Karin.
Karin har förutom Carolina två barn, Rolf och Anna, från första äktenskapet med Ragnar Sohlman, samt bonusbarnet Peter Falck. Alla fyra jobbar inom nöjesbranschen. Även de fyra av de totalt åtta barnbarnen, som lämnat skolåldern, har gått i samma spår. Måns skriver musik, Mia jobbar på ett produktionsbolag, Teo går i filmskola och Malin bloggar och skriver böcker från New York. Karin har tre barnbarnsbarn, Malins tre barn.
– När jag träffar mina vänner har vi som regel att inte prata om barnbarn och sjukdomar, eftersom vi då inte skulle hinna prata om annat. Sjukdomar hör åldern till, och börjar vi prata om våra barnbarn tar alla fram foton och så blir det små förtjusta utrop. Det finns de som inte har barn och de tycker kanske att det är urtrist om alla andra pratar om sina barnbarn. Vad vi pratar om i stället? Vi skvallrar! Och så diskuterar vi böcker, filmer och bridgeproblem och naturligtvis vanliga vuxenproblem, och dem kan det ju finnas gott om. Mingelpartyn avskyr jag, för inget vettigt blir ändå sagt.
Visst händer det att hon fortfarande har åsikter om det som sänds på tv och, åtminstone i tanken, lyfter telefonluren och ringer till sin gamla arbetsplats på SVT.
– Jag väljer vad jag ser på tv, säger hon diplomatiskt, men avslöjar att hon gärna ser På spåret, Molanders, debatter, danska serier och TV4:s Postkodmiljonären, när vinstsumman är uppe över 100 000 kronor och frågorna börjar bli lite klurigare.
När vi pratar tv-minnen kommer naturligtvis många namn från förr upp – Lennart Swahn, Lars Ekborg, Isa Quensel och Margaretha Krook. Älskade personligheter som inte finns med oss längre.
– Det är oerhört sorgligt när vännerna omkring mig dör. Jag kan känna ren sorg även när människor som jag sett mycket men inte känner går bort. Kapellmästaren Nils Hansén är en av de gamla kollegor som jag sörjer mest. När jag fick blankt i min hjärna ringde jag alltid till Nisse. Hans humor gjorde att jag gick i gång igen, säger Karin.
Karin och hennes Hans har varit sambor i över trettio år. Deras hem vittnar om att här bor två människor som älskar att läsa. Bokhyllorna täcker två hela väggar. Karin berättar att hon helst läser romaner och biografier medan Hans mest läser vetenskapliga, historiska verk.
– När vi flyttade från villan för tre år sedan var jag rädd för att vi skulle nöta på varandra när vi fick mindre plats och båda var pensionärer. Men det gör vi inte, konstigt nog, svarar hon på frågan om hur de håller kärleken vid liv.
– Det gäller att ge varandra fritt spelrum både rumsligt och själsligt, att lyssna på varandra och respektera sin partner. Dessutom skadar det inte att skämma bort och uppvakta varandra lite då och då! I somras, på Hans födelsedag, packade jag en liten resväska kvällen innan och smög in den i bilen. Nästa morgon föreslog jag att vi skulle göra en svamptur och äta lunch på något trevligt lantligt ställe. Färden slutade på en tvådagars Göta kanal-resa. Det är tacksamt att ordna överraskningar åt Hans. Han misstänker aldrig något.

Text: Maria Svemark

Foto: Stefan Nilsson

När Pia Lindén blev sjukpensionär startade hon en blogg och började lägga ut sina virkmönster där. Och plötsligt sitter det folk och virkar efter hennes mönster i Indien, Mexiko, Sydafrika, USA och hela Europa!

– Jag kan inte riktigt tänka mig att det sitter någon på Bahamans och läser min blogg, säger Pia i Hemmets Veckotidning nr 19.
Pia, 51,  virkar och bloggar hemifrån bostaden i Kalmar och håller som bäst på att virka en väst i ett flerfärgat garn. Katterna Herman och Sigge är nyfikna men har lärt sig att lek med garnnystan är inte att tänka på.
Pia designar mönster till bland annat handledsvärmare, sjalar, tröjor och väskor. Idéerna kan växa fram under promenader med hunden Torro eller när hon tittar i tidningar eller skyltfönster. Hennes blogg har läsare i Sverige men också i länder som USA, Kanada, Storbritannien, Indien, Mexiko och Sydafrika.
– Anledningen till att bloggen har så många besökare i andra länder är nog att jag även skriver mönstren på engelska.
Efter flera trafikolyckor som Pia varit med om har hon kronisk värk och är sjukpensionär. Vänstersidan av kroppen fungerar inte riktigt och därför kan hon inte längre sticka. Men hon kan virka och blogga i sin egen takt.
– Jag startade bloggen för att jag ville ha något att ägna mig åt. Det är fruktansvärt tråkigt att gå hemma som sjukpensionär men jag klarar inte av att jobba.
När hon startade bloggen i början av 2011 fick hon läsare med en gång.
– Helt fantastiskt att någon hittade mig över huvud taget. Det gjorde jag inte själv när jag googlade efter min blogg, säger Pia och skrattar.

Nu närmar hon sig en miljon sidvisningar, vilket står för antalet gånger som någon klickat på sidan. Hon märker av att hennes blogg är populär eftersom hon får väldigt många mejl från läsare.
– Jag vill sprida virkningen för att jag tycker det är roligt. Jag har fått mycket positiv respons och det har gjort att jag fortsatt, men jag får fler mejl än jag hinner svara på och jag kan tyvärr inte ge personlig hjälp med virkning när folk undrar om det.
Namnet på bloggen var självklart.
– När kompisar la in mitt telefonnummer i sina mobiler blev det ofta Virkpia för att hålla isär mig från andra med samma namn.
Alla mönster på hennes blogg är gratis men hon funderar på att börja ta betalt. Det tar tid för henne att göra nya beskrivningar. Hon ska virka, räkna ut så att mönstret passar och göra mönster för olika storlekar, samt fotografera virkningarna och publicera på nätet.
Hon har virkat och stickat sedan barnsben och vuxit upp bland kvinnor som handarbetat.
– Min mormor lärde mig att virka när jag var i sexårsåldern. Det blev ofta mormorsrutor som började bli populärt. Mamma lärde mig att sticka. Mamma hade syjunta och de var en grupp med kvinnor som träffades ofta. De hade jättekul tillsammans.
För Pia föll det sig naturligt att virka och sticka när hon växte upp. Handarbeta gjorde hon så fort hon fick chansen.
– Jag hade alltid ett garnnystan i väskan och virkade på rasterna i skolan.
Som andra duktiga handarbetare har hon flinka fingrar och virkar samtidigt som hon ser på tv.
– Mormorsrutor kan jag blunda och virka. De har kommit i ropet igen och går att virka på så olika sätt. Mormorsrutor är enkla att lära sig och kan användas till så mycket, till filtar, plädar, västar och annat. De går att virka av restgarner. Mormorsrutan är både älskad och hatad. Jag älskar att virka rutor av skilda slag men är trött på den vanliga mormorsrutan och virkar gärna varianter av den.
Pia är textilutbildad vid Önnestads folkhögskola. Hon håller även i enstaka virkkurser. Under åren har det blivit många virkade sjalar, sockor och plädar som hon gärna ger bort.
– Jag sparar inte mycket. Det mesta skänker jag bort till hjälporganisationer eller till släkt och vänner.
Hon har ett passionerat intresse för garn och har flera lådor fulla med garn i olika färger.
– Jag är alldeles hopplös vad gäller garn och lägger alldeles för mycket pengar på det. Nu får jag inte köpa mer utan först göra mig av med garnet jag har. Det börjar bli modernt med restgarnsprojekt så jag kan göra en tröja med många färger och rutor.
Pias favoriter är naturmaterial, framför allt ull och helst alpackaull.
– Det är mjukt och skönt att arbeta med.
Medan Pia visar sina virkningar kommer sonen och hans familj på besök. Pia har nyss blivit farmor och hon har virkat en bebisfilt till första barnbarnet, pojken Vidar.
– Självklart är filten i mjuk alpackaull, säger Pia.

Här är Pias blogg!

Text: Anna Smedberg

Foto: Kristina Wirén

 

Missa inte Marias nya krönika!

30 april, 2013, 14:04

Hyacinth och Hjördis – båda är en del av mig

Minns ni Hyacinth? Damen som heter Bucket i efternamn, men ändå envisas med att svara ”Bouquet” när telefonen ringer? Och som inte missar en chans att bjuda hem byns präst på middag med tända stearinljus?

Jag älskar Skenet bedrar, eller Keeping up appearences som tv-serien från 90-talet heter på engelska. Patricia Routledge spelar den brittiska damen som drömmer om att tillhöra aristokratin. Hon drar sig inte för att göra nästan vad som helst för att försöka bevisa för grannarna att hon är ”lite finare”. Avsnitten är väldigt enkelt uppbyggda och fulla av upprepningar. Det är samma skrytiga repliker, samma snälla men kuvade make och samma skräckslagna grannfru som inte får dricka kaffe ur finporslinet. Och Hyacinths oborstade släkt dyker alltid upp på fel ställe och ställer saker på ända.

Min man brukar beskylla mig för att vara en Hyacinth. Och visst, säkert är det min inre Hyacinth som pyntar framsidan av huset med färgmatchade blommor och ljuslyktor, medan hon fullkomligt struntar i det kaos av söndriga leksaker, ogräs och mördarsniglar som döljer sig bakom den en meter tjocka tujahäcken.

Det är säkert också min inre Hyacinth som skäms när jag på morgonen tjugondedag Knut fortfarande inte hunnit plocka bort julpyntet. Det är Hyacinth som tackar ja till homepartyn och sedan artigt ”oooooar” åt dyra plastburkar och beställer minst tre stycken, för att inte framstå som snål.

Det är Hyacinth som plockar upp hembakta kakor ur frysen, trots att hon innerst inne vet att ena halvan av gästerna nöjer sig med glass och den andra halvan bantar.

Det är Hyacinth som skaffat sig ovanan att kalla klädkammaren för walk in-closet trots att den inte rymmer vare sig sittpuff eller kristallkrona (och knappt våra kläder heller).

Som tur är har jag en Hjördis också. Jag kallar henne så, mitt andra, busiga, jag.

Hjördis skrattar lite för högt och tar inte sig själv på något större allvar. Ni har säkert sett henne fara omkring på någon loppis i leopardmönstrade tights från rean. Nynnandes på ”En papaya coconut” ställer hon till oordning i loppislådorna i hopp om att hitta badges från 80-talet, ni vet de där åsiktsknapparna med lustiga texter av typen ”Jag har sju intressen: sex och öl”.

Det är Hjördis som köper hem chokladen som gör mig tjock.

Hjördis skulle aldrig ta med lakan när hon ska övernatta. Hon ringer i alla fall och frågar först. Hon tar dock med pyjamas: en för stor T-shirt med texten ”Musiken räddade mig från idrotten”.

Och på fullmånenätterna, när hon inte kan sova, då blir Hjördis fruktansvärt sugen på att göra rondellhundar.

Om hon inte haft ett jobb och dagistider att passa hade hon väckt maken och tvingat ut honom i garaget. Där sågar de ut en taxliknande vovve i plywood – Hjördis håller, han sågar – och spraymålar den ilsket röd. Medan färgen torkar dricker de te och knaprar kardemummaskorpor under stjärnorna på trädäcket. Sen smyger de ut i natten och sätter upp taxen, på den sida av rondellen där den syns bäst när gryningens trötta bilpendlare kör förbi på väg mot stan. Hjördis fnittrar när hon tänker på hur förvånade de ska bli! Ingen kommer ju att misstänka henne.

Hjördis största problem är att det inte finns några rondeller i byn.

Hjördis tackar alltid nej till homepartyn. Men hon bjuder gärna in alla hon känner på fika utan köptvång. Hyacinth får också komma, även om hon bantar. Hon får välja om hon vill använda finporslinet eller dricka kaffe ur mugg. Eller ur en plastburk. Och hon får givetvis sitta bredvid prästen.

För kanske är det då som livet blir som bäst, när både min Hyacinth och min Hjördis får plats.

Av Maria Svemark

Foto: Lally Lilac/Alamy, Ulrica Clivemo

Eva blev sol-och-vårad!

26 april, 2013, 08:04

Eva trodde att hon hade hittat kärleken. Hon var 55 år och skild, han var nästan tio år yngre, attraktiv och spännande. Han uppvaktade henne och hade en massa underbara planer för framtiden som han ville dela med henne. När han ville låna pengar av henne tvekade hon inte. Hennes liv hade ju äntligen fått färg!

 

Hon ser ut som vem som helst där hon sitter i kökssoffan som dominerar det minimala hyreslägenhetsköket. Hon har dukat fram kaffe och hembakade chokladbiskvier. På matbordet ligger en välstruken bomullsduk. Det är trivsamt, men trångt.
Så här bodde hon inte när hon mötte Pierre. Då hade hon både villa och besparingar. I dag har hon sålt allt av värde: huset, bilen och guldklockan hon ärvde efter sin mor, och hon lever i en ekonomisk mardröm. Nästan hela lönen går till räntor och amorteringar på lån utan säkerhet.
Hur kunde det bli så här?
Frågan har torterat Eva i tre år och svaret har nästan gjort henne folkskygg. Det är bara hennes närmaste vänner som vet vad hon har gått igenom, och det tog lång tid innan hon vågade säga något till barnen.
– Jag skäms så fruktansvärt, tänker att jag var dum som inte såg mönstret. Därför känner jag mig utanför i sociala sammanhang. Jag är nog en väldigt godtrogen människa, säger hon i Hemmets Veckotidning nr 18.
Men nu vill Eva berätta sin historia.
Det började med att hennes bil gick sönder. På den lilla verkstaden hade ägaren bråda dagar och fick hjälp av en landsman – vi kan kalla honom Pierre.
En kväll ringde hennes väninna och sa, lite skämtsamt, att hon ordnat en dejt åt Eva. Väninnans bil hade också krånglat och Pierre hade sagt att han var trött på ensamheten, han letade efter en kvinna att leva med. Nästa gång Eva kom till verkstaden tog hon sig en närmare titt på mannen, och gillade vad hon såg.
– Han såg väldigt bra ut. Vi småpratade och jag kände en attraktion, så den kvällen ringde jag och föreslog en fika.
Han kom med rosor och komplimanger. De umgicks i timmar och han ville träffa henne redan nästa kväll. Snart var hon vanvettigt förälskad.
– Han sa hela tiden hur lycklig han var som träffat mig och målade upp framtidsbilder. Vi skulle resa ihop, han skulle visa mig sitt vackra land. Vi skulle flytta ihop och ha så mycket trevligt tillsammans. Jag kände mig utvald, kunde knappt fatta det. Ingen hade visat mig så mycket uppmärksamhet förut. Han var den mest omtänksamma och hjälpsamma person jag mött.
När Pierre redan efter tre veckor ville låna ett par tusen till en bil tyckte Eva inte att det var något konstigt.
– För mig har känslor alltid betytt mer än pengar. Om jag kan hjälpa någon jag tycker om så är jag nöjd. Och han hade ju ställt upp så mycket för mig.
Men snart ökade dramatiken. Pierre berättade att han blivit sjuk och inte litade på den svenska sjukvården. Han behövde behandling på ett privatsjukhus i sitt hemland, och det kostade tiotusen kronor. Vad skulle han ta sig till?!
Eva sålde några fonder.
På en knastrig telefonlinje erkände han olyckligt att behandlingen blivit dyrare än beräknat, han behövde låna ytterligare femtontusen. Några dagar senare upprepades samma sak. Nu började det bli tomt på Evas sparkonto, men när hennes älskade väl kom hem – med famnen full av presenter – kändes det oviktigt.
– Han kallade mig sin ängel och sa att han inte visste hur han skulle klara sig utan mig. Jag kände mig betydelsefull och det var så spännande att han hade känslor för mig.
Under de två år Eva fanns i hans liv tycktes Pierre och hans släktingar vara hemsökta av onda makter. Systerns man avled och behövde begravas. Hans dotter blev misshandlad och behövde specialistvård utomlands. Hans barnbarn insjuknade och dog, trots dyrbar behandling. Eva lånade ut flera hundra tusen, sålde sin villa, tröstade Pierre när han grät i telefonen och skickade en dikt till barnbarnets begravning.
Först långt senare, när polisen började utreda bedrägeriet, fick Eva veta att alltihop hade varit en lögn. Dottern och barnbarnet hade aldrig funnits och systerns man, vars begravning Eva bekostat, levde fortfarande.
– Han måste vara en väldigt bra skådespelare, säger Eva och tänker på alla anekdoter hon hört om Pierres lilla dotterdotter.
Hon krånglar sig ur kökssoffan, sträcker sig efter ett paket cigaretter och öppnar balkongdörren mot gården, drar ett djupt bloss och hostar.
– Jag vet att jag röker för mycket, det är nog en sorts självbestraffning. Jag tar på mig en väldigt stor skuld, tänker att jag själv har försatt mig i den här situationen. Men jag hade inte förnuft nog att se ett samband, inte förrän det var för sent. Känslor är livsfarliga, man tappar liksom förståndet.
Av rädsla att förlora Pierre vågade hon inte kräva papper på hans många lån.
– Jag tog upp det vid ett tillfälle i början. Då hotade han med att lämna mig för att jag inte litade på honom. Han bedyrade att han älskade mig och lovade att jag skulle få tillbaka varenda krona. Så fort hans problem hade rett upp sig skulle vårt gemensamma liv börja, sa han, och det var ju det jag längtade efter.
Gång på gång verkade den arbetslöse Pierre vara nära att kunna betala tillbaka en rejäl summa. Han fick möjlighet att köpa en bil utomlands, som var värd det dubbla i Sverige. Om han bara fick låna fyrtiotusen till köpet skulle Eva få hela vinsten. Tyvärr råkade han krocka bilen på hemvägen…
Den sammanlagda lånesumman blev så småningom astronomisk och Evas möjligheter att skaffa fram pengar var nästan uttömda. Nu blev han plötsligt hotfull. Om hon inte betalade var han tvungen att gifta sig med en kvinna som kunde hjälpa honom. Vid det här laget förstod Eva att något var allvarligt fel. Men hon klarade inte av att slita sig loss, hon hade blivit beroende av hans bekräftelse.
– Det var som ett missbruk. Jag var svartsjuk och kämpade med näbbar och klor för att få ihop pengar. Mot slutet förnedrade jag mig totalt, lånade av mina barn och ringde runt till folk jag knappt kände. I efterhand är det nog det som känns värst, att jag ljög för mina barn.
Till sist var hon skuldsatt upp över öronen, hon kunde inte få fram en krona till. När Pierre förstod att inget mer fanns att hämta ringde han och meddelade att han gift sig. Det var också en lögn. Men för Evas del var förhållandet ändå över. Hon ställde honom mot väggen och gjorde så småningom en polisanmälan, som långt senare skulle leda till en fällande dom i tingsrätten.
– Han sa att han aldrig haft några känslor för mig och att jag kunde glömma pengarna. Jag blev helt förkrossad, ett tag var jag sjukskriven och tog Sobril. Men jag reste mig igen, jag måste ha något slags styrka inom mig.
Det har gått tre år sedan uppbrottet och Eva kämpar med räntor och amorteringar. Men ett skadestånd har dömts ut och hon hoppas så småningom få tillbaka en del av sina pengar.
Värre är det med tilliten till andra människor. Hon som trott alla om gott har blivit allmänt misstänksam och säger att hon aldrig mer kommer att våga känna något för en man.
– Han har stulit även det ifrån mig, det blir ingen mer kärlek för min del.
Ändå kan hon inte låta bli att då och då tänka tillbaka på den där första, skimrande tiden med Pierre.
– Vi hade en enorm passion, säger hon och tittar ut genom fönstret.

I tidningen kan du läsa relationsexpertens kommentar och råd till Eva!

Text: Maria Widholm

Foto: Shutterstock

 

När Carinas farmor blev akut sjuk tyckte inte ålderdomshemmets läkare att hon behövde läggas in på sjukhus. Någon gång ska det ju ändå ta slut, menade läkaren. Carina är ledsen och upprörd över denna brist på respekt. Är det så här vi ska behandla våra äldre, undrar hon i en av veckans Min egen berättelse.

Min farmor Margareta har alltid betytt mycket för mig. När jag var liten var jag ofta hos henne, eftersom vi bodde nära varandra. Hon hade alltid något gott att bjuda på, sockerkringlor, polkagrisar eller sockerkaka. På sommaren plockade hon hallon från sin trädgård som jag och mina systrar fick njuta av med socker och grädde.

Farmor var hemmafru och farfar målarmästare. När mamma jobbade och inte hade tid att laga middag åt vi hos farmor. Jag har aldrig i hela mitt liv smakat så goda köttbullar som hennes.

Även om farmor inte yrkesarbetade jobbade hon hårt hela sitt liv. Hon föddes 1916 som det yngsta av åtta syskon på en liten fattig bondgård. Som ung mjölkade hon, städade i ladugården, hjälpte till vid slåttern och i hushållet. Senare, som gift, höll hon alltid sitt och farfars hus rent och snyggt. Inte ett dammkorn fanns där.

I år blir farmor 97 år. Hon bor på ålderdomshem, är blind på grund av starr och har med åren också blivit lite vilsen. Men om jag sitter och pratar med henne minns hon vem jag är och då pratar vi minnen. Ofta är hon tillbaka i gamla tider och frågar när karlarna kommer hem. Då tänker hon på sina bröder och på att deras mat måste vara klar tills de kommer hem från åkern.

Ibland frågar hon efter sin mamma Betty, som hon stod väldigt nära. Ibland pratar hon om Siri, systern som smittades av tuberkulos när hon skurade trappuppgångar i stan. Siri vistades i omgångar på sanatorium men dog efter något år. Lyckligtvis smittades inte de andra syskonen av den hemska sjukdomen.

När farmor var tonåring fick hon extraarbete på bygdeskolan, som låg nära deras hus. Hon knäskurade alla golven i den stora skolan. Det var då hon slet ut sina knän. Senare i livet fick hon värk och smärtor, och fick till slut en knäprotes.

För åtta år sedan flyttade jag till Norge, så farmor och jag träffas inte så ofta längre. Men jag tänker mycket på henne och skickar ofta kort och brev som pappa eller personalen läser upp för henne. Jag hälsar också på henne så fort jag åker hem.

Ibland när vi sitter och pratar kan farmor säga så tokiga saker att jag måste skratta. Då skrattar hon också men frågar sedan varför jag skrattar. Då svarar jag att hon ju är så rolig och så fortsätter vi att skratta. Men jag skrattar aldrig åt henne utan med henne.

För någon månad sedan fick farmor en infektion runt knäprotesen. Pappa berättade att knäet blev stort som en ballong och att man tappade ur mycket var. Farmor hade sådana smärtor att hon kräktes. Sköterskorna på hennes avdelning sa till läkaren att farmor genast måste komma till sjukhus.

– Det behövs inte, svarade hon. Att gamla människor har krämpor är normalt.

Sköterskorna blev väldigt upprörda och lyckades få en annan läkare att titta på knäet. Han beordrade dem att genast ringa ambulans så att farmor kunde läggas in på sjukhus.

När pappa ringde mig och berättade att farmor var inlagd och skulle opereras för knäet åkte jag och min storasyster, som också bor i Norge, genast hem. Vi var väldigt oroliga. Tänk om vår älskade farmor inte vaknade upp ur narkosen?

Men visst gjorde hon det! Och hon blev så glad när vi kom. Hennes rum på sjukhuset var fullt med folk. Där fanns jag, min storasyster, våra barn, vår lillasyster, mamma och pappa. Jag hade köpt hennes älsklingskarameller och dem hon inte orkade äta upp lovade sköterskorna att ge henne senare.

Men vi var både arga och besvikna på den första läkaren. När pappa ringde och frågade varför hon inte sett till att farmor genast kommit till sjukhus fick han svaret:

– Gamla människor är sköra och någon gång ska det ju ändå ta slut.

Pappa blev chockad och ledsen över hennes respektlösa svar och gjorde också en anmälan mot henne.

Inte heller jag kan förstå hur en läkare kan säga något sådant. En ung person hade genast blivit sänd till akuten. Är alltså ett gammalt liv inte lika mycket värt som ett ungt?! Men även om farmor är 97 år är hon stark och seg och kan leva i flera år till. Är hon inte värd sjukhusvård och en operation bara för att hon är gammal? Är det så vi ska behandla våra äldre? Ska vi vara så cyniska att vi tänker att de ju ändå snart ska dö, så varför slösa läkarvård på dem?

Nu är min älskade farmor tillbaka på ålderdomshemmet. Hon äter penicillin mot en infektion i operationssåret, men knäet är mycket bättre. Vi är glada att hon äter och dricker bra, eftersom det är så viktigt när det gäller gamla människor.

Häromdagen skickade mina barn var sin teckning till sin gammelfarmor och önskade henne god bättring. Själv skrev jag ett brev där jag önskade detsamma och talade om hur mycket jag älskar henne.

Jag ska också skicka ett tackkort till sköterskorna på hennes avdelning. Jag är så glad att de såg till att farmor kom till sjukhuset. Nu hoppas jag att vi får behålla henne hos oss i många år till.

Carina

Foto: Shutterstock

Har du en historia att berätta? Skriv gärna till Min egen berättelse!

 

För fyra år sedan trodde Svenne Hedlund att det var slutspelat för hans del. Först gick han igenom en besvärlig höftoperation, sedan drabbades han av prostatacancer.

- Det var riktigt otäckt, säger Svenne i Hemmets Veckotidning nr 17.

Tillsammans med Lotta, hustru och kollega sedan många år, laddar nu det folkkära paret för sin 45:e sommarturné och i höst firar de 50-årsjubileum med Hep Stars!

Det riktigt lyser av glädje och livslust om Svenne Hedlund, 68, och hans Lotta, 69, när vi träffas i det lilla småländska samhället Sävsjö. Lotta är klädd i en silvrig blus som blänker i kapp med hennes ringar och armband. I ögonbrynen har hon gjort små snitt som hon målat med silver.
– Det har jag lärt mig av min mamma som i sin tur lärde sig det av mormor. Det är en tradition från cherokeeindianerna som jag härstammar från. De gjorde snitt i sina barns ögonbryn och målade dem i olika färger för att visa vilken familj de tillhörde.
Svenne rättar till sitt långa, svarta hår, som har varit hans kännetecken ända sedan tidigt 60-tal då han var flickidol och rockstjärna, och svarar på frågan varför de bor i just Sävsjö.
– Vi letade hus i Stockholmstrakten i början på 70-talet, men priserna där var höga redan på den tiden och samtidigt var vår bransch lite osäker. När vi uppträdde på Stadshotellet här i Sävsjö fick vi kontakt med en kille som propsade på att han skulle hitta ett hus åt oss.
Svenne och Lotta var dock tveksamma till att flytta från Stockholm till ett liten småländsk håla, men när deras vän ringde efter några månader beslutade de sig för att åtminstone titta på huset.
– Vi tog barnen med oss för vi var övertygade om att de skulle säga nej direkt, men när de såg huset och började välja vilka rum de skulle ha insåg vi att vi skulle bo här.

Centrum i oasen är deras tegelvilla mitt i samhället. Här finns många minnen från deras långa karriär. På en av väggarna i gillestugan hänger alla guldskivorna – både från de tidiga åren med Hep Stars och sedan från tiden som Svenne & Lotta. De har en stor låtskatt att ösa från när de är ute och turnerar.
– Att det har gått så bra för oss beror mycket på att vi inte bara har en hitlåt, även om vi förknippas mycket med Bang en boomerang (trea i svenska Melodifestivalen 1975). Vi har haft ytterligare ett 40-tal listplacerade låtar, varav minst 25 blivit stora, säger Svenne.
Just nu förbereder paret sin 45:e sommarturné. Den första gjorde de tillsammans redan 1968 och i höst ska det uppmärksammas att det är 50 år sedan Hep Stars, bandet som Svenne och Benny Andersson från ABBA slog igenom i, bildades.
– Vi är ju ålderspensionärer, men vi har inte pensionerat oss. Vi tycker fortfarande att det är roligt att uppträda inför publik, men vi har trappat ner lite på antalet framträdanden, säger Svenne, som har ett par tuffa år bakom sig.

För fyra år sedan gick han igenom en komplicerad höftoperation som krävde lång rehabilitering. Men den värsta smällen kom 2011 då han fick beskedet att han drabbats av prostatacancer.
– Det var riktigt jobbigt. Det var ett otäckt besked att få eftersom man inte visste om cancern spritt sig i kroppen, säger han.
Prostatacancern upptäcktes av en slump när han skulle ansöka om nytt körkort och var tvungen att ta några prover. Då sa han spontant till läkaren att ta ett PSA-test också när han ändå höll på.
– Jag hade tagit ett PSA-prov 2005 och det visade att allt såg bra ut, men nu visade testet att jag hade förhöjda värden som tydde på prostatacancer.
De fortsatta undersökningarna gav Svenne det positiva beskedet att cancern inte spridit sig. I november 2011 opererades hans prostata bort och nu är han helt friskförklarad.
– När Svenne gick igenom det jobbiga med sjukdomen och operationen fanns jag där för honom. Jag såg till att han hade det så bra som möjligt och försökte få allt annat runt honom att vara positivt, säger Lotta. Det är så vi alltid gjort och det är kanske hemligheten bakom att vårt äktenskap hållit – att vi alltid funnits där för varandra.
Det har de gjort i 47 år nu. De möttes första gången en magisk kväll på Hamburger Börs i Stockholm dit Svenne Hedlund gått tillsammans med Benny Andersson för att se tjejgruppen Sherrys. En av de tre tjejerna i gruppen var Lotta, eller Charlotte Walker som hon då hette.
– Jag såg honom direkt i publiken. Det var den sötaste pojke jag någonsin sett, säger Lotta om första mötet och drar lekfullt i Svennes lockar.
– Det var inte så lätt att undgå att se mig, säger han med ett skratt. Jag satt längst fram och sökte ögonkontakt med dig hela kvällen.

Numera är Svenne & Lotta ett begrepp – både som artister och som ett par. Svenne säger att han har fått frågan om hur de lyckats hålla ihop tusen gånger, men att han inte har något bra svar.
– Jag tror att många par ger upp för lätt. De orkar inte klättra över den första uppförsbacken i förhållandet när den kommer utan väljer den enkla utvägen och skiljer sig. Vi har kravlat oss över hindren, säger Svenne.
– Svenne är väldigt lätt att umgås med, och efter så många år tillsammans känner vi varandra så bra att vi inte behöver säga något för att vi ska förstå vad den andre menar, säger Lotta.
Sedan tror de också mycket på att ge varandra frihet. Att tillåta att partnern gör andra saker – både privat och i yrkeslivet.
– Jag har ett eget rum i vårt hus som jag bor i när jag behöver vara ensam och jag har en lägenhet i Göteborg som jag åker till när jag måste vara i fred för att skriva nya texter, säger Lotta.
Privat är Svenne och Lotta inte bara fyrabarnsföräldrar och mor- och farföräldrar – de är även gammelmormor och gammelfarfar. Barnen Tanja, 42, Kevin, 50, Thomas, 51, och Sabina, 52, har gett dem nio barnbarn som i sin tur hittills fått tre barnbarnsbarn.
– Jag kom till Sverige med tre barn. Nu har jag byggt upp en hel stam, skojar hon.

Från Cadillac till idag

Hep Stars, fr v Benny Andersson, Janne Frisk Svenne Hedlund, Lennart ”Lelle” Hegland och Christer ”Chrille” Pettersson.
1961 – Den 16-årige Svenne bildar bandet Beatniks från Nacka. Han hinner också starta bandet Clifftones.
1963 – Hep Stars bildas och kommer trea i en orkestertävling i Bromma. Året efter har de en spelning på Rörstrands ungdomsgård, men då sångaren Janne Frisk är i väg på en annan turné blixtinkallas Svenne Hedlund som räddar spelningen – så bra att han får stanna kvar.
1965 – Som enda svenska popband lyckas Hep Stars placera tre låtar samtidigt på Tio i topp-listan: Cadillac, Farmer John och A tribute to Buddy Holly.
1966 – Svenne möter Lotta som uppträder på Hamburger Börs i Stockholm med tjejgruppen Sherrys.
1968 – Lotta börjar sjunga med Hep Stars under sitt flicknamn Charlotte Walker.
1969 – I augusti splittras Hep Stars, men Svenne och Lotta börjar omedelbart spela med Benny Andersson och Björn Ulvaeus.
1971 – De släpper skivan Tillsammans som popduon Svenne & Lotta.
1973 – Sommarens stora hit blir deras Sandy.
1975 – De kommer trea i svenska Melodifestivalen med Bang en boomerang.
1980 – Paret får en nystart i karriären med När dagen försvinner.
1985 – Lotta börjar sjunga med Hep Stars som några år tidigare återbildats av Svenne.
2004 – Hep Stars firar 40-årsjubileum med skivan Cadillac madness.
2007 – Lotta solodebuterar på skivan Bad Girl i USA.
2010 – Svenne släpper Svenne sings Elvis in Memphis.
2012 – Lotta släpper cd:n Never 2 Late.
2013 – Det planeras för sommarturné och 50-årsjubileum med Hep Stars i höst.

Text: Per-Ola Ohlsson

Foto: Kai Rehn, Scanpix

 

 

Denna vecka är det premiär i tidningen för vår krönikör Maria Svemark! Reporter och loppisbloggare som med jämna mellanrum kommer att berätta om livet på landet, loppisutflykter, tårtkalas, hemmapyssel och upptäcktsfärder.

Vem är du, Maria Svemark?
Jag är född i Danmark för 38 år sedan och började ströjobba på tidning redan som 15-åring, då i Trelleborg där jag växte upp. Till Hemmets Veckotidning kom jag vintern 1999.
Vår familj bor i Harlösa, en by med cirka 800 invånare. Niclas och jag fick tre barn tätt och i dag är Isa 8, Jens 7 och Ivar 5 år. Jag gillar att pyssla med hemmet och är fullständigt loppistokig. Helgturerna till byaloppisarna är mitt bästa sätt att koppla av! Jag sjunger i kör också, och gillar friluftsliv – så länge jag slipper tälta.

Vad gör du som reporter?
Jag reser över hela landet och träffar spännande människor. Det är ett väldigt omväxlande jobb. Ena dagen hälsar jag på hos Sveriges starkaste man i Norrköping, andra dagen bläddrar jag i fotoalbum hemma hos Gina Dirawis familj i Sundsvall. Tredje dagen är jag hemma på redaktionen i Malmö och skriver ut reportagen.

Hur hamnade du på landet?
Vi bodde i centrala Malmö när vi, av en slump, kom till Harlösa för första gången en junidag 2006. Vi blev störtförälskade, och en månad senare hade vi köpt en risig villa som vi nu har totalrenoverat. Att flytta till Harlösa var helt oväntat, men samtidigt ett av mitt livs allra bästa beslut. Här hälsar alla på varandra, och hjälp eller sällskap är aldrig mer än ett telefonsamtal bort. Vi bor mitt i naturen. Skåne är ett platt landskap, men från byns kyrka har vi utsikt en mil bort mot Romeleåsen.

Saknar du inte staden?
Nej! Eftersom jag reser i jobbet får jag ändå en regelbunden dos av cityliv – och överfulla kaféer, avgaser, brist på p-platser och bilköer. Fast den värsta bilkön jag sett var faktiskt på landet. Förra våren satt vi 40 minuters i kö – till ett kosläpp…

Vad kommer du att berätta om i dina krönikor?
Jag tror att de som följt mig på Loppisbloggen på hemmetsveckotidning.se kommer att känna igen sig! När vi startade bloggen var tanken att jag skulle skriva om mina fynd och pyssel, men bloggen har lika mycket handlat om allt roligt och dråpligt som händer här på landet. Jag tror att många av Hemmets Veckotidnings läsare delar min kärlek till landsbygden.

Hur väcktes ditt loppisintresse – och vilket är ditt bästa loppisfynd?
Mina föräldrar har alltid gillat auktioner. Jag började tidigt att handla second hand för att få pengar över till resor. Jag handlar mycket och billigt – men ni lär aldrig se mig med en äkta Anders Zorn-tavla i Antikrundan! Mitt bästa fynd är ett 60-talsskåp som rymmer alla ryska dockor, retrotextilier, prydnadsfåglar och annat som jag drar hem för att jag tycker de ser kul ut.

Du verkar vara en glad tjej. Vad får ditt tålamod att brista?
Trädgårdsarbete! Det är en skam att bo på landet och vara ointresserad av blommor, buskar och bästa sätten att ta död på mördarsniglar. Vi borde odla grönsaker, åtminstone för barnens skull. Nu har vi i stället fyllt tomten med bär. Bärbuskar är lätta att sköta – eller så har vi inte begripit att de också ska skötas…

Text: Maud Holmberg Klyft

Foto: Gugge Zelander

 

Här är premiärkrönikan:

Tänk om jag hade lyssnat på mitt eget goda råd!

Festkvällen var förstörd redan innan den hade börjat. Strumpbyxorna hade fått en svag nyans av rosa och matchade inte alls den vita klänningen.
Det skulle bli fest i Byahuset och dottern hade längtat och laddat i säkert en månad. Provat kläder, bestämt klänning, provat annat, ändrat sig. Men när kalasdagen äntligen var inne hade strumporna fått en svag, svag rosa nyans…
I-landsproblem? Absolut. Men en oerhörd katastrof om man heter Isa och går i andra klass.
Mitt eget kalashumör var på topp. Jag målade naglarna i en färg som visade sig vara mint-turkos (men vem orkar byta när man redan målat två naglar?) och satte på min favorit-partylåt – The party is in my head med September (med textraden översatt: Jag bryr mig inte om ifall hela klubben är död, för partyt finns i mitt huvud).
Sen schvungade jag armarna, fram och tillbaka, en decimeter ut ifrån kroppen. Stora rörelser. Pendel hit, pendel dit. Lätt svikt i knäna.
Jag vet inte om det hjälper, men det är så jag torkar nagellack.
Leende skuttade jag sen till garderoben och hoppade i kvällens finstass: högklackade boots och en lila, lite draperad klänning som jag köpt på en bakluckeloppis för 20 kr.
Efter tre kejsarsnitt kan jag egentligen inte ha den sortens klänningar på grund av en valk under naveln. Min danska faster, som också gått igenom ett antal kejsarsnitt, kallar den väldigt målande för ”pølsen”, korven. Men i kväll skulle jag inte behöva bry mig om denna detalj eftersom jag – tada! – hade köpt en kroppsstrumpa som skulle få valkarna att hamna på någorlunda rätt plats.
Man kan fråga sig varför vi tjejer gör oss till. Efter ett glas rödvin sitter vi ju ändå där på festen och avslöjar alla trick för våra tjejkompisar:
– Åh, så smart att ha nylonstrumpor under nätstrumporna. Annars ser man ju ut som en kassler. Jag gör det i alla fall, sa jag till min väninna.
– Äsch, jag orkade inte raka benen, sa hon.
– Men vet du, jag har en kroppsstrumpa på mig, sa jag och drog för tydlighetens skull upp den lila klänningen några centimeter. Och några centimeter till. En decimeter till.
– Vad i… vänta lite.
In på toaletten. Av med klänningen. Då hittade jag den. Kroppsstrumpan hade rullat upp totalt sig och satt som en smäck runt midjan i stället. Precis ovanför pølsen.
Inte så lyckat.
Vet ni vad jag sa till Isa tidigare på kvällen, när hon satt där i kökssoffan och grät floder över de rosafärgade strumporna? Som så många gånger tidigare kom jag att tänka på visdomsord som uttalats av människor jag haft förmånen att få möta och skriva om i Hemmets Veckotidning.
– Vet du vad, Isa, jag skrev en gång om en kvinna som hette Kerstin och som hade mist sitt ena öga i en bilolycka. Hon hade för längesedan slutat bry sig om vad människor tyckte och tänkte om hennes konstgjorda öga. Kerstin sa:
”Livet har lärt mig att människor ägnar så mycket tid åt att tänka på hur de själva ser ut att de sedan inte orkar bry sig om andras utseende.”
– Därför, Isa, tycker jag att du ska använda dina rosa strumpor. Det kommer dessutom att vara mörkt i rummet.
Klokt råd. Det tyckte Isa också, torkade tårarna och tog på sig strumporna.
Tänk om jag själv också hade tagit lärdom av mina egna råd. Då hade rörelsefriheten varit större och jag hade sluppit lösvalken runt midjan den där kvällen!

Maria

 

I vårens stora kattspecial i nr 15 berättar vi den rörande historien om Nils Uddenberg och hans bestämda och egensinniga katt Kissen. En berättelse som blivit en succébok med kloka funderingar och hjärtevarma iakttagelser av livet med katt.

 

I ett grönt gathus mitt i Lund bor de, Gubben och katten, Nils Uddenberg och Kissen. Den randiga katten flyttade in hos Nils och hans fru Inger en kall vinter för ett par år sedan – trots att de inte alls skulle ha något djur. Men Kissen hade en helt annan åsikt! Om det handlar hans bok Gubbe och katt, som har blivit en riktig succé med 15 000 sålda exemplar och höga placeringar på topplistorna.
– Ja du, Kissen, du har blivit berömd, säger Nils med ett skratt när han ska presentera den randiga honkatten med lite kort svans för Hemmets Veckotidnings reporter och fotograf.
Kissen ligger på sin favoritplats, i en korg i fönstret i Nils arbetsrum på andra våningen. Här har hon fin utsikt och kan dessutom hålla ett öga på husse när han sitter vid datorn och skriver. Hon tittar nyfiket på oss med gula ögon, gäspar ett par gånger, sträcker på sig och promenerar ut på skrivbordet. Nils får gärna klappa henne, men om hon ska ställa upp på en mysig krambild i tidningen så är det är en helt annan sak. Snabbt slinker hon i väg och nerför trappan.
– Katter har integritet och det tycker jag om, säger Nils.
Han är pensionerad läkare, psykiater och professor och har skrivit flera populärvetenskapliga böcker inom biologi, filosofi och humaniora. Gubbe och katt började som dagsboksanteckningar om när Kissen plötsligt en morgon satt i deras trädgård och tittade in på Nils i sovrummet när han klev upp.
Det visade sig att den halvvuxna katten som var både sällskaplig och hungrig hade flyttat in i deras trädgårdsförråd. Efterlysningar och rundfrågning hos grannarna gav inget resultat, det verkade inte som om det var någon som saknade katten. Nils tyckte inte att de kunde behålla den, dels är de ofta i Stockholm, dels reser de mycket utomlands.
– Men som många äldre män är jag både blöt och känslosam. När nu katten hade sökt upp oss, måhända bara av en slump, kunde vi ju inte lämna bort henne.

Det dröjde inte länge förrän Kissen hade flyttat in i huset, med möjlighet att gå ut när hon ville, fann en skön sovplats i sängen och serverades delikat kattmat.
– Hon är stillsam, rätt blyg och ibland feg. Hon är tillgiven på sina egna villkor och leksen. Hon är ingen knäkatt men hon tycker om att bli klappad. Hon spinner mycket men jamar sällan, berättar Nils som i boken beskriver hur han steg för steg lärde känna den nya familjemedlemmen och snart hade förälskat sig i henne.
Kissen inspekterar oss med jämna mellanrum under intervjun, låter sig klappas på magen, leker med ett par tygmöss och ställer efter viss övertalning upp på fotografering. Det är ju faktiskt rätt spännande att vara berömd och fotografens blixtrande kamera var visst inte farlig, verkar Kissen tänka innan hon kommer på nya tankar och springer ut i trädgården genom sin kattlucka.
– Jag har undrat mycket var hon kommer ifrån. Vad hon har levt för liv innan hon kom hit. Vad hon tänker och vad hon känner.
Kissen gillar att klättra i träd och tycker om höga höjder, en gång var hon uppe på grannens skorsten och spanade ut över staden. Hon är en flitig jägare som ofta kommer med möss till husse och matte. Ofta lever mössen och musjakten fortsätter inomhus med två tvåbenta inblandade, en gång tog en mus sin tillflykt in i Nils byxben.
Men det är bara jakten som lockar. Mus på menyn är ingenting för henne – i matskålen ska det vara godsaker!
– På fredagskvällarna brukar vi ibland dricka vitt vin och äta räkor och då får Kissen sitt eget fat, för som alla katter älskar hon räkor. Färsk fisk tycker hon också om. Men billigare kattmat bryr hon sig inte om. Det charmiga med katter är att de har en känsla för kvalitet. Kissens hållning är: varför äta falukorv och dricka folköl när man kan få ostron och champagne, säger Nils med ett skratt och tillägger att Kissen äter torrfoder med god aptit också.

En tidig kris i förhållandet inträffade när Kissen var försvunnen i tre dagar. Nils befarade att hon hade övergivit dem eller – ännu värre – råkat ut för en olycka. Han blev själv förvånad över hur mycket han saknade den lilla katten och vilken lättnad och glädje han kände när hon kom tillbaka.
– Att leva med ett djur har lärt mig en hel del. Jag har upptäckt nya sidor hos mig själv, som att jag har ett starkt kontrollbehov. Visst vill jag att Kissen ska ha sin frihet, men samtidigt vill jag kontrollera henne och veta var hon är.
Själv är Kissen mycket bra på att koppla av, hoprullad som ”kattkringla” ligger hon ofta i korgen i Nils arbetsrum. Då blir atmosfären behagligt lugn och avspänd och Nils mår bra.
– Avspändhet smittar och sprider sig, precis som skratt, förklarar han.
Många har känt igen sig i Nils kloka funderingar och hjärtevarma iakttagelser av livet med katt. Människor på stan tackar honom för hans bok och han har fått många brev där andra kattägare berättar om sina djur som har gjort honom rörd.
– Tänk så mycket en liten katt kan betyda, kanske speciellt för dem som är ensamma. Det glädjer mig mycket.

Dessutom i kattspecialen: Lär dig kattspråket, kattens historia och så väljer du rätt ras m m.

Text: Anette Bülow

Foto: Drago Prvulovic

Barnbarn är livets efterrätt! Men vad gör man om det inte finns några i sikte? I Hemmets Veckotidning nr 14 berättar  Madeleine Mesterton om hur hon tog nätet till hjälp och fick kontakt med familjen Berglund som saknade en extramormor. Under snart två år har hon avlastat föräldrarna Linda och Rowan och blivit en viktig person för deras dotter Alina.
– Vilken tur att jag vågade följa min magkänsla! säger Madeleine.

 

Baka och pyssla, gå på museum eller bara läsa en godnattsaga. Att få umgås med sina barnbarn är livets efterrätt. Umgänget blir otvunget och kravlöst, dessutom finns det oftast mer tid än när de egna barnen var små.
Men det finns de som inte har eller kan få barnbarn. Och så finns det familjer med barn som inte har mor- eller farföräldrar – åtminstone inte i närheten.
Madeleine Mesterton, 63 år, i Stockholm är en av många kvinnor utan egna barnbarn. Hon har haft ett intensivt yrkesliv som gestaltterapeut, hon har dessutom startat upp en patientförening för personer med ätstörningar som hon jobbat med under många år. Därför började hon egentligen inte fundera så mycket på barnbarn förrän hon för några år sedan drog ner på jobbet.
– Jag ville gärna umgås och få en nära och långvarig kontakt med ett barn. Men det kändes svårt att lösa.
Madeleine är gift och har tre vuxna bonusbarn men ingen av dem var i fasen att de kunde tänkas skaffa egna barn. Man kan inte påverka sina närståendes liv, däremot kan man påverka sitt eget, tänkte hon.
– Jag började fundera på om jag skulle göra hembesök hos gamla och sjuka, läsa för barn på sjukhus eller jobba ideellt för Stadsmissionen. Jag tycker ju mycket om att umgås och träffa folk i alla åldrar, säger Madeleine.
Inget av detta hann hon påbörja förrän hon av en slump fick reda på att det finns en sajt som heter Extramormor.se.
– Här förmedlas kontakt mellan familjer som söker en extramormor och sådana som jag, som vill men inte har kontakt med ett barn, berättar Madeleine.
Hon tyckte det lät spännande och registrerade sig utan att egentligen tänka efter.
– Hade jag funderat för länge är det inte säkert att jag fullföljt det hela. Nu gick jag in spontant och ganska förutsättningslöst för att se om det var något för mig.

På sajten hittade hon mängder av kontaktannonser från föräldrar som sökte barnvakt, i de flesta fall ville de få kontakt med någon som kunde hämta deras barn på dagis bestämda dagar.
– Det ville inte jag, säger Madeleine. Min tanke var i stället att bli en ”riktig” extramormor, någon som visserligen kommer när det behövs men inte på fastlagda tider. Min önskan var också att få göra något roligt med barnet, som att baka, pyssla eller kanske åka till Skansen. Ja, helt enkelt bygga en långvarig relation med ett barn – inte bara vara barnvakt.
Bland alla annonser hittade hon till slut en som var annorlunda. Det var Linda Berglund som skrev att hon sökte en extraresurs till henne, maken och dottern Alina, då 9 månader.
– Linda var ensam en del eftersom Rowan jobbade utomlands två veckor varje månad. Någon mormor eller farmor fanns inte i närheten. Hon behövde avlastning emellanåt men det var också viktigt för henne att Alina fick en relation med någon ur den äldre generationen.
En som inte gillade idén var Madeleines man Oliver. Han var rädd att hon skulle bli just barnvakt och att det skulle ta mycket av deras tid. Men Madeleine stod på sig, och när hon och Linda vid första mötet kände att personkemin funkade var det ingen tvekan för Madeleine att fullfölja idén.
Även Lindas man Rowan var tveksam.
– Rowan är från Kurdistan och där är det ännu viktigare än här att man håller sig inom släkten när man behöver en extraresurs. Eftersom både jag och Linda hade män som inte gillade upplägget beslöt vi att träffas alla fyra. Det blev ett lyckokast, alla fick förtroende för varandra och Rowan och Oliver fick jättebra kontakt.

I nästan två år har Madeleine nu varit extramormor för lilla Alina. Hon hämtar på dagis när det behövs och passar Alina om Linda och Rowan ska bort någon kväll eller om de behöver avlastning. Men hon gör också just de roliga saker med Alina som hon tänkte från början. De pysslar, bakar och åker ut tillsammans. Och Madeleine följer ibland med när det är lucia eller händer speciella saker på Alinas dagis.
– Och så gör jag och Alina utflykter med mina väninnor och deras barnbarn. De träffarna blir på ett helt annat sätt än om jag och mina väninnor skulle ha träffats själva.
Madeleine säger att många kvinnor i hennes ålder är väldigt fokuserade på sina barnbarn och att den som inte har barnbarn i dessa samtal lätt kan känna sig utanför.
– Numera när de tar upp och visar bilder av sina barnbarn tar jag fram bilder på Alina. Hon är en fantastisk liten tjej och jag är så glad för att jag får vara en del av hennes liv.
Men om nu Linda och Rowan behöver hjälp och Madeleine inte kan just den dagen? Hur fungerar det?
– Vi har varit tydliga med att vi, från båda håll, ska vara ärliga med vad vi hinner. Om jag inte kan så säger jag det utan att få dåligt samvete och utan att de tar illa upp. Och vice versa. Men de frågar inte så ofta, ibland tror jag de är rädda för att vara till besvär. Det blir ofta jag som ringer och hör om jag kan hjälpa till.
Att umgänget med Alina har berikat Madeleines tillvaro är det inga tvivel om. Hon håller tummarna för att hon och Alina kommer vara en del av varandras liv i många år framöver. Men hon inser att det inte finns några garantier.
– Man vet ju aldrig hur framtiden ser ut, kanske någon av oss flyttar från stan. Men jag hoppas trots det att jag alltid kommer att ha kontakt med Alina.

Alinas egen mormor bor i Åmål och hennes farmor i Kurdistan så det är inte ofta hon träffar någon av dem. Madeleine var ändå lite orolig för hur Alinas mormor skulle uppfatta henne.
– Det är ju inte konstigt om hon skulle känna sig svartsjuk på mig som får möjlighet att träffa Alina så ofta, det hade jag nog själv kunnat känna. Men hon har varit väldigt generös och trevlig mot mig, ja, vi är faktiskt vänner på Facebook, säger Madeleine och ler.
Vad är skillnaden mellan att vara mormor och ”bara” extramormor?
– Med sin riktiga mormor har barnet en historia som jag aldrig kan ge. Det är också lättare för föräldrarna att vara uppriktigt ärliga och ställa krav på sina egna föräldrar när de behöver hjälp.
Samtidigt, menar Madeleine, om man inte har sina mor- eller farföräldrar på nära avstånd är det betydelsefullt för barnet att ha någon annan vuxen i sitt liv än föräldrarna, som bryr sig och som finns tillgänglig, och det får gärna vara någon som är lite äldre.
– Där fyller jag en viktig funktion. Och jag känner stor tacksamhet mot Linda och Rowan som varit så generösa och släppt in mig i deras och Alinas liv.
Och Rowan, som var så negativ från början, kommer numera ofta förbi bara för att prata eller dricka en kopp kaffe. Han och Oliver gör egna saker ihop, de tar en öl efter jobbet eller går ut och äter ibland. Rowan känns nästan som en extra son.
Har hon fått reaktioner på det sätt på vilket hon löste problemet? Och är det många som gjort samma sak, inspirerade av henne?
– Flera har frågat om den här sajten. En del är i samma situation som jag men än så länge har jag inte hört att de registrerat sig. Kanske är de lite rädda, funderar Madeleine.
Man måste våga för att vinna. Madeleine säger att kanske, om hon funderat för mycket eller om hon lyssnat på sin omgivning, hade inte heller hon fullföljt sin dröm om att få kontakt med ett barn. Men nu gjorde hon det utan att tänka för mycket på om det skulle gå eller hur det skulle bli.
– Vilken tur att jag bara gick på min magkänsla, avslutar Madeleine.

 

”Det är viktigt att vara tydlig med vad man vill!” I tidningen kan du läsa expertens råd om vad man ska tänka på när man blir extramormor!

Text: Anki Linderoth

Foto: Stefan Nilsson