Naturbloggen

Minnet av en tofslärka

23 januari, 2013, 08:01

Det var en gång en liten fågel som satt på taknocken och sjöng varje morgon hela våren. Den lille pojken som såg honom och lyssnade till honom var ganska ung men stor nog att veta att fågeln var en tofslärka. Den brukade sitta på sin taknock under morgontimmarna, sen blev den förmodligen hungrig för framåt elvatiden flög den alltid bort till det lilla affärstorget där det låg mjölkaffär, fiskaffär, blomsterhandel och speceriaffär i en lång rad, och längst ut mot gatan ett bageri. Det var framför allt på trottoaren utanför bageriet som tofslärkan höll till. Kanske hittade den där någon liten brödkant. Eller möjligen var det så att bagaren kastade ut en näve smulor ibland.

Tofslärkan var mycket orädd. När mammor kom dragande med barnvagnar och hundar flög den knappt undan. Den bara flaxade lite med sina ganska korta och breda vingar. Den lille pojken kunde ibland komma så nära fågeln som bara ett par meter. Det var högtidsstunder för honom. Men han hade en känsla av att inte många andra lade märke till tofslärkan. Den hörde till gatubilden bara. Och så kände också den lille pojken det. För honom var tofslärkan den självklara fågeln han alltid såg, på taknocken på morgonen och på affärstorget längre fram på dagen.

När pojken blev stor och flyttade hemifrån glömde han nästan bort tofslärkan. Först många år senare när han hälsade på hos sina föräldrar kände han att det var något som saknades. Det tog en stund, sen kom han på att det var tofslärkan. Den satt inte på sin taknock och den syntes inte till vid affärstorget, som för övrigt inte längre var ett affärstorg eftersom alla affärerna inklusive bageriet slagit igen. Där fanns inte längre några smulor att hitta. Och inte heller någon annanstans för nu såldes bröden i plastpåsar på stora köpcentra och någon bagare syntes inte till.

Tofslärkan häckar inte längre i Sverige. Den fanns förr i städer längst i söder. Den trivdes i en tid när det fanns hästar på gatorna och bagare vid affärstorgen. Den hängde inte med i utveckligen, men helt har den inte gett upp. Då och då dyker det upp någon ensam fågel, som häromåret när en tofslärka höll till under några veckor på ett litet affärstorg i norra delen av Malmö. Många fågelskådare åkte dit för att titta på den. Jag var också där – och då vaknade alla de vackra gamla minnena.

Foto: Shutterstock

Kommentera

Recept på snabb vinter!

20 december, 2012, 09:12

Det finns de som tycker om snö och kyla och som har fullt upp att göra hela vintern. Skidor som ska vallas, kälkar som ska putsas, vantar som ska hittas, skidspår som ska prepareras, varm choklad som ska hällas på termos, termobyxor som ska träs på och bilrutor som ska skrapas.

Men sen finns det de som inte är lika förtjusta och som inte alls längtar efter något av det här. Hur ska de få tiden att gå?

Jo, vi kan bygga biholkar! Jätteenkelt och jättekul är det och lika roligt till våren när vi satt ut den lilla holken i trädgården och de små rara rödmurarbina kommer surrande för att beundra vårt verk och bygga sina små bon i hålen.

För att inte tala om hur kul det blir längre fram på sommaren när hela trädgården dignar av frukt och bär – tack vare de små rödmurarbina som varit flitiga och pollinerat och pollinerat så att alla äppelträdets blommor satt frukt. Och vinbärsbuskarna också.

Hur bygger man en biholk? Låt din fantasi flöda!

¤ Skaffa bambupinnar som du sågar upp i längder på så där 15 centimeter. Bunta ihop ett knippe av sådana längder och montera ihop dem med några bräder. Sätt upp biholken mot en vägg eller i en grenklyka.

¤ Gå ut i vedboden och ta några vedklabbar. Borra gott om hål från ena kortsidan, helst av olika diameter, 4-12 mm, så att det passar bin av olika storlek. Stoppa in vedträet i ett hålrum i stenmuren, spika upp det i ett träd eller sätt upp det var du vill.

¤ Plocka stänglar av fjolårsvass och bind ihop lagom långa bitar, 10-15 cm, till en bunt och sätt upp den på ett lämpligt och lite skyddat ställe.

¤ Kombinera alla tre metoderna och bygg ett fantasifullt bi-höghus!

Nu kommer vintern att gå fort också för oss som inte riktigt gillar den. Redan i mars sätter vi ut våra skapelser i trädgården och sen dröjer det inte länge förrän vi hör det första surret.

God Jul – och snart är det vår!

Så här enkelt kan det vara. Den här har jag gjort alldeles själv! Liksom den lite skeva biholken ovanför. Bin bryr sig inte om räta vinklar och vacker finish, de kommer ändå. Som det lilla rödmurarbiet på bilden här under!

1 kommentar

Sjas på dig, örn!

11 december, 2012, 08:12

Jag har alltid gillat örnar. Varje vinter åker jag ut på helgerna och kikar efter dem. Jag kan se fler än tio olika örnar på en dag om jag har tur. I det sydskånska sjölandskapet övervintrar både havsörn och kungsörn och ibland dyker det upp någon sällsynt örnart som kejsarörn eller större skrikörn. Då står jag där på någon utkiksplats med min tubkikare och tycker att vintern inte är så tokig i alla fall. Och så hoppas jag att någon örn ska komma riktigt nära så att jag kan se den ordentligt.

Det var det som hände vid den lilla Näsbyholmssjön. När jag klev ur bilen upptäckte jag en havsörn helt nära. Den bar sig konstigt åt, tyckte jag. Den ”hängde” i luften en bit ovanför vattenytan och då och då gjorde den små dykningar ner mot vattnet. Då såg jag att det plaskade i vattnet under örnen och plötsligt förstod jag vad det var som hände. En simfågel hade överraskats av örnen. Den dök ner i vattnet för att örnen inte skulle kunna ta den. Men då och då måste den upp till ytan för att hämta luft. Det var kritiskt. Då anföll örnen med klorna före.

Gång på gång upprepades samma sak. Fågeln i vattnet kom upp och hämtade luft, det plaskade till på ytan och örnen störtdök. Den missade. Nu var jag som uppslukad av det drama som utspelades inför mina ögon. Och min kärlek till örnar var som bortblåst. Jag hejade på den lilla fågeln i vattnet.

Förgäves försökte jag skrämma bort örnen genom att flaxa med armarna och skrika ”sjas”. Men örnen tog ingen notis om mig. Och rätt som det var var skådespelet över. Den uttröttade fågeln i vattnet orkade inte dyka fort nog. Örnen fick tag i den. Jag såg hur den sprattlade i klorna när örnen flög bort. Nu såg jag att det var en sothöna.

Det gjorde mig ont om den, men egentligen var det ju bara naturens gång. Alla måste ju ha mat, också örnar. Så jag gillar örnar i alla fall, fast jag tydligen är en blödigare typ än jag trott.

Foto: Shutterstock

Kommentera

Leve november!

8 november, 2012, 08:11

November! Jag har aldrig hört någon säga ”Jag längtar till november”. Har du? Snarare hör man en massa usch och fy och hu, så tråkigt. Kanske är det den månad vi gillar minst. En liten tröst kan vara att den åtminstone bara innehåller 30 dagar, men det är verkligen en liten tröst.

Hur ska man då förhålla sig till denna tråkiga månad? Hur ska man pigga upp den? Jag har ett recept: När det blir dags för lunch sätter jag mig i bilen och istället för att köra in mot centrum av stan till någon lunchrestaurang styr jag kosan mot Malmös ytterområden. Jag gör ett hastigt besök på en bensinmack. Dessa är ju numera lika mycket livsmedelsaffärer som mackar och jag plockar till mig en ciabatta med västkustsallad, det vill säga en macka med mycket tomat och spridda räkor i en obestämd majonnässörja. Inte nyttigt, men ganska gott. En liten läsk får också följa med ut i bilen och, om jag är på det humöret, ett litet marzipanbröd.

Sen kör jag några hundra meter tills jag kommer till en bro över en å. Där stannar jag, går ur bilen, sätter mig vid broräcket och tar fram kikaren, som jag tagit med hemifrån på morgonen eftersom den här lunchutflykten var planerad redan då.

Efter bara ett par tuggor på ciabattan händer det. Ett lysande blått streck svischar förbi under bron och den lilla fågeln sätter sig på en gren som hänger ut över vattnet. Där sitter den och spanar efter fisk och jag sitter på bron och spanar på fågeln som är en kungsfiskare, en av de vackraste fåglar vi har och konstigt nog en fågel som övervintrar här fast den ser ut att höra hemma i betydligt varmare trakter.

Kungsfiskaren tillbringar vintern vid den här bron. Varje år. Den kommer hit i november och stannar sen hela vintern. Leve november!

Foto: Shutterstock

6 kommentarer

Lampan räddar mig!

19 oktober, 2012, 15:10

Det här min utsikt på jobbet. Skönheten i mitten är en lönn. Inget träd är vackrare om hösten. Det gulare i förgrunden är en lind. Inte dum den heller. Det är tur att det står en ful gatlykta mitt i härligheten, annars hade jag väl aldrig kunnat slita mig och gå hem för dagen.

Kommentera

Morfar och de blanksvarta trämyrorna

8 oktober, 2012, 10:10

I somras dök min morfar upp. Helt oväntat. Inte i egen person, men som ett väldigt tydligt minne. Han satt på den gamla träbänken vid de stora granarna, bekvämt tillbakalutad med pipan i munnen. Han var som vanligt elegant i vit keps och mörk väst med rova i bröstfickan och han rökte Greve Hamiltons blandning. Pipan höll han i vänster hand och med den högra stoppade han den. Han petade omsorgsfullt ner tobaken med tändstickan innan han tände. När han fått fyr drog han några djupa tag. Sen såg han mycket belåten ut. Han hade så snälla ögon.

Det doftade gott av röken, men det var inte den doften som väckte morfar till liv hos mig i somras. Det var en annan doft, doften av en myra. Myran heter blanksvart trämyra. Det visste jag inte då men det vet jag nu. Och egentligen har det ingen betydelse vad den heter. Det viktiga är att den doftar. En väldigt speciell doft som jag plötsligt kände i somras när jag var långt ute i granskogen i Småland.

Det var som att trycka på en knapp. Morfar!

Precis intill de stora granarna med den gamla träbänken fanns nämligen en murken stubbe. Där bodde blanksvarta trämyror. Och fast jag nog inte förstod det då, när jag var en liten grabb, så inser jag det nu, att dessa myror skulle bli en viktig del av mitt minne av morfar. För vi satt där ofta, på tu man hand, vid granarna. Morfar berättade och jag lyssnade. Det var han och jag och pipan – och de blanksvarta trämyrorna.

Foto: Shutterstock

2 kommentarer

Nu är jag som bäst tvåa

5 oktober, 2012, 10:10

Jag har länge trott att jag var den store djurvännen här på redaktionen. Jag är ju både fågelskådare, blomälskare och humlevän. Men i morse kände jag att jag har konkurrens. En av mina kvinnliga arbetskamrater berättade om en hektisk morgon. Hon matar fåglar utanför sitt köksfönster. En talgoxe och två blåmesar är trogna gäster. Talgoxen är mest framåt av de tre. Han kommer in om dörren står öppen.

Han är också den som tydligast visar att han är hungrig. Högljutt pipande hoppar han på räcket fram mot den tomma matskålen. Väl framme pickar han ihärdigt där maten skulle vara. Sen flyger han runt i cirklar framför köksfönstret. Och min arbetskamrat, som just då sitter med stora frukostmackan i handen, avbryter sig mitt i en tugga. Vinken är ju tydlig. Hon har glömt fylla på med nötter.

Oftast är det lätt avhjälpt, men i morse var det kris. Nötterna var slut i skafferiet. Talgoxen var hungrig och uppfodrande. Min arbetskamrat fick riktigt dåligt samvete. Hon rusade ut, yrvaken och fortfarande hungrig. Matbutiken ligger nära och öppnar tidigt. Hon köpte en stor påse nötter, ilade tillbaka hem och fyllde på i matskålen. Vilken bragd!

Och jag inser att jag nog som bäst är tvåa som djurvän på den här redaktionen.

Foto: Shutterstock

2 kommentarer

Och du ska vara fågelskådare

1 oktober, 2012, 09:10

Kanske skulle jag inte berättat för mina vänner att jag är fågelskådare. Nu kommer de och frågar mig varje gång de sett en konstig fågel.

”Du Göran, du som är fågelskådare, nu måste du tala om för mig vad det var för en fågel jag såg i helgen. Den var stor som ett äpple, randig på huvudet med tofs, gul på stjärten, den hade stora ögon och så lät den som ett gammalt ånglok på avstånd.”

Jag blir helt ställd. En sådan fågel har jag aldrig sett. Det finns ingen som ser ut så. Gammalt ånglok på avstånd…

”Lät den verkligen som ett ånglok?”, försöker jag.

”Javisst, det vet du väl hur ett ånglok låter?”

”Jodå, men jag har aldrig hört en fågel som låter så”

”Gul stjärt då, säger det ingenting?”

”Det ringer ingen klocka så där direkt…”

”Tror du den var sällsynt?”

”Ja, det måste den ha varit. Såg du den länge?”

”Nej, den bara svischade förbi! Vad tror du det var?”

Vad ska jag svara? Jag vet ju varför det blir så här. Förklaringen ligger i att den ”svischade förbi”. Det är jättesvårt att uppfatta färger, storlek, läten och annat när det går så fort. Särskilt om man inte är van vid att titta på fåglar. Då ser man lätt fel, helt enkelt.

Men det vill jag ju helst inte säga till min kompis, jag vill ju inte göra honom besviken. Ibland väljer jag att stå där med skammen.

”Du klarar den inte! Och du ska vara fågelskådare…”

Foto:Shutterstock

Kommentera

Resans höjdpunkt!

18 september, 2012, 08:09

Jag har varit en vecka på Sicilien. 30 grader och sol varje dag. Bad, fiskrestauranger, lokala marknader, glass, bilköer, espresso, mer glass, sandstränder. Men naturen då? Efter en ovanligt varm sommar med perioder av 40 graders värme, och utan regn sen i våras, var naturen tyvärr ganska brunbränd. Det var inte lätt att hitta några blommor. Egentligen var det mest i trädgårdar och planteringar som det lyste av glada färger. Och hur letar man då efter humlor och vildbin, som ju var min baktanke med resan?

Jo, man får smyga runt med sin kamera inne i byarna. Det kan inte hjälpas att man beter sig lite märkligt, med sicilianska ögon mätt, när man går ner på knä framför en blommande Lantana och fotograferar rakt in bland blommorna. Denna underbara, gula, orangeröda och ibland lila blomma lockar till sig de mest charmiga bin. De heter Amegilla på latin, något svensk namn tror jag inte finns. De susar fram som små kolibrier, står stilla i luften, far hastigt vidare, gör nya ryckiga kast i luften och någon gång, fast ganska sällan, landar de i blommorna för att suga nektar. Det är då man ska passa på med kameran.

Fast har man riktig tur kan man kanske få en bild på en Amegilla i luften. Gissa om jag är nöjd med den här bilden som jag tog nära den lilla staden Sciacca! Resans höldpunkt för en älskare av vilda bin!

Ciao

Kommentera

Hur blir vädret?

29 augusti, 2012, 09:08

Varje morgon när jag vaknat går jag med raska steg bort till datorn och går in på Klart.se för att se hur vädret ska bli. Jag kollar också SMHI:s prognos. Sen sätter jag på kaffet och gör upp planer för dagen. Mycket i naturen handlar nämligen om vädret.

¤ Jippi, det ska bli sol och måttlig sydvästlig vind, då blir det fint sträck av rovfåglar i Falsterbo!

¤ Wow, nordvästlig storm, då är det läge för havsfågelskådning på västkusten!

¤ Hå hå, solen ska skina från en molnfri himmel och vinden ska vara svag, den här dagen är det solitärbin som gäller. De flyger bara när det är sol och de gillar inte starka vindar.

¤ Ostlig vind! Hurra, nu ska det ske, nu ska jag bege mig till en liten isolerad dunge på Ölands ostkust och leta efter vilseflugna fågelrariteter från Sibirien. Idag kan det bli videsångare!

¤ Regn hela dagen. Usch och fy, jag kan lika bra krypa ner i sängen igen och sova till långt fram på förmiddagen.

Det här är mina tankar vid frukostbordet. Men sen kommer tvivlet. Mitt förtroende för meteorologer är inte längre vad det varit. Alltför många gånger har jag kastat mig i bilen, kört långa sträckor för att få uppleva något fantastiskt i naturen som bara uppträder vid stark sol – och så har det regnat när jag kommit fram. Eller också har det varit tät dimma i Falsterbo .

Så numera slår jag alltid en liten flukt ut genom köksfönstret och gör en egen bedömning innan jag ger mig ut. Eller ringer en kompis som bor på västkusten och frågar om det verkligen stormar.

Men värst av allt är att vakna vid elva och upptäcka att regnet dragit bort och solen flödar. Då får jag lust att tala allvar med en meteorolog…

Foto: Shutterstock

1 kommentar

Är du en lyckans ost?

14 augusti, 2012, 10:08

De tar inte mycket plats och de gör inte mycket väsen av sig. De flesta av oss tänker inte ens på att de finns där. Men tittar man noga på husväggarna kan det hända att man upptäcker små, små hål. Och väntar man en liten stund kanske det kommer ett litet, litet bi flygande som landar och kryper in i hålet.

Om väggen är av trä kan hålet vara gjort av en skalbagge för länge sedan. Det finns flera skalbaggsarter som lever i trä. Larven äter av träet och när den förvandlats till skalbagge letar den sig ut och lämnar kvar ett litet runt hål som minne.

Sen kommer andra små insekter och använder hålet som bo. Har det en diameter på 4-5 mm kanske det är ett väggbi som flyttar in. Eller ett fäbodbi, som på bilden. Honan samlar pollen på undersidan av bakkroppen. Hon lägger en klump av pollen längst inne i hålet och ett ägg inne i pollenklumpen. Sen gör hon om proceduren tills hålet är fyllt med en lång rad av blivande små bin. När dessa kläcks äter de av sitt pollenförråd och är sedan redo att flyga ut, para sig och föra släktet vidare. Men då är vi redan framme vid nästa sommar.

Om ditt hus istället är murat av sten kan det finnas små hål och sprickor i fogarna. Där kan det lite större örtagårdsbiet finna sin bostad. Honan kan du se surrande på Salvia, Nepeta, Lavendel och andra kryddväxter. Hon samlar pollen på bakbenen och hjälper dig med pollineringen i trädgården.

Är du lycklig nog att ha ett vasstak har du naturen på riktigt nära håll. Titta längs kanten av taket. Det brukar surra av insekter som använder stråna som bo. Det kan vara småsovarbin, smörblommebin eller något annat bi.

Och låt dig inte skrämmas. De här små bina gör ingen skada. De utnyttjar bara de hål som redan finns. Så var rädd om hålen antingen de finns i träet, murfogarna eller vasstråna. Eftersom det numera inte finns så många gamla hus med plats för de här hyresgästerna har några av dessa arter blivit mycket sällsynta. Tänk om du har ett humlepälsbi eller ett väggcitronbi i ditt hus. Då är du en lyckans ost!

4 kommentarer

Gör som du själv vill!

10 augusti, 2012, 10:08

Det finns fågelskådare och det finns botanister. Det finns skalbaggssamlare och det finns svampkännare. Och aldrig mötas de! Är det så? Jo, ibland får jag en känsla av att naturfolk specialiserar sig så hårt att de snöar in helt på en liten, liten bit av naturen. Resten bryr de sig inte om. Eller kanske är det tiden som inte räcker till. Specialisering tar ju tid.

Jag träffade en gång en man som bara studerade snytbaggar. Visserligen finns det flera hundra arter i Sverige, men ändå. Han pratade inte om annat. Men han pratade gärna om snytbaggar. Länge och ingående. Tills folk började harkla sig och ursäktade sig med att de måste hem och laga middag, klippa gräset, hämta svärmor på stationen. Vad som helst. Utom snytbaggar.

Då är det roligare med dem som tittar på lite av varje. Gärna samtidigt. Och då kommer jag att tänka på en man som studerade fåglar, blommor, fjärilar, grodor, gräshoppor och svampar. Det kunde man förstå när man såg hans utrustning. Runt halsen hängde fågelkikaren och över en axel kameran för blomfotografering. Han hade en fjärilshåv i ena handen och en minibandspelare i den andra. På den fria axeln hängde en väska som innehöll diverse naturböcker, lupp, svampkniv och anteckningsbok. Han var väl rustad. Men ingen tubkikare?

”Den lämnade jag i bilen, man kan ju inte ta med sig allt”, sa han.

Då tänkte jag på snyltbagge-mannen. Så olika de var! Men samtidigt lika hängivna. Slutsatsen måste bli att var och en är lyckligast om han eller hon får studera naturen på sitt eget sätt. I helgen ska jag leta efter små bin som lever i vasstak…

Foto: Shutterstock

Kommentera

En chans till!

30 juli, 2012, 09:07

Fånga den!

Albin behöver finslipa lite på stilen

Plötsligt har det tänts ett nytt hopp hos mig. Jag tänker på mitt stora naturintresse som jag ju, som varje ansvarkännande förälder, velat föra vidare till mina barn. För att också de ska få uppleva den stora lyckan att kika på fåglar, blommor, skalbaggar, humlor och allt annat fint i naturen.

Jag förstår nu att jag gick lite för hårt fram med mina döttrar. Jag satte kikare i handen på dem och började undervisa om naturen i stor stil. Så här efteråt inser jag att det var fel metod. Ett naturintresse ska komma inifrån. Eller smygas fram.

Sen fick jag en andra chans med min son. Och nu var jag listigare. Inga namn, ingen undervisning. Istället försökte jag göra naturen spännande. ”Men titta där, vad håller den där humlan på med?”

Det höll i några år. Sen skulle jag fotografera alla Sveriges humlor och eftersom vissa arter bara finns längst upp i norr satte jag sonen i bilen och sen körde vi från Malmö till Abisko och hem igen. En tur på cirka 400 mil. Uppresan gick bra. Han var sju år och ville hitta alla humlor till pappa. På återfärden märkte jag att hans intresse svalnat. Och jag tvingades än en gång inse att jag överdrivit.

Nu är jag morfar. I helgen besökte jag Neah, snart 5, och Albin, 2. Som present fick de var sin fjärilshåv! Smart, va! Och de tyckte det var jättekul. Vi jagade både fjärilar, humlor och flugor. Och jag är försiktig. Inga överdrifter. Inga latinska namn. Särskilt Albin verkar väldigt lovande – även om humlor inte är hans enda intresse.

- Ska vi spela fotboll nu, morfar? Jag är Zlatan och du Balotelli…

1 kommentar

Både söt och smart

19 juli, 2012, 10:07

En ängspiplärka är en söt liten fågel, men den är nog inte särskilt smart. Så trodde jag länge, ända tills en dag när jag satt ute på Ölands södra udde och kikade på fågelsträcket ute över havet. Det var eftermiddag och eftersom det är några år sedan, innan fågelskådning blev en folksport, var jag helt ensam på udden. Jag hade tagit med mig en stol att sitta på. Solen sken, jag gungade lätt på stolen och njöt av de ejdersträck som då och då passerade som band långt ute över havet.

Då bröts plötsligt stillheten. En ängspiplärka kom farande genom luften och hack i häl kom en stenfalk som gjorde utfall mot den lilla fågeln. Ängspiplärkan kastade hit och dit i luften för att klara sig. Den var livrädd. Flera gånger var det på håret att falken satt klorna i den. Slutet verkade vara nära.

Då gjorde ängspiplärkan något oväntat. Den tog sikte på mig och landade under min stol. Där satt den helt stilla. Våra blickar möttes. Det var blickar av samförstånd. Stenfalken kom helt av sig. Efter en stund försvann den. Ängspiplärkan däremot satt kvar en bra stund innan den flög vidare. Den var vinnaren. Och jag fick hastigt omvärdera min syn på ängspiplärkor. De är både söta och smarta.

Foto: Shutterstock

Kommentera

Humlornas dag

19 juli, 2012, 09:07

För ungefär ett år sedan blev jag uppringd av Ingrid från Karlskoga. Hon tillhör den lokala naturskyddsföreningen och berättade att de fått en bit mark invid Timälven och nära det berömda Nobelmuséet. De tänkte anlägga en fjärils- och humleträdgård där och Ingrid ville ha tips om vilka växter som humlorna gillar, hur man kan hjälpa dem med boplatser och lite allmänt om hur man gynnar dem. Också vildbina skulle få del av omsorgen.

Ingrid var entusiastisk. Jag har faktiskt sällan mött en större entusiast, och det smittade naturligtvis av sig. Under vintern pratades vi vid säkert tio gånger och när våren kom började medlemmarna i föreningen gräva och plantera och fläta staket och bygga biholkar.

Den 16 juni var det dags för högtidlig invigning. Jag var inbjuden för att visa humlor och berätta om dem. Ett sextiotal personer hade kommit. Det regnade. Alla hade regnkläder. Flera hade paraply. Några hade gummistövlar. Jag såg en sydväst. Men vad gjorde det. Stämningen var god och i ett av de två tälten dukades det upp med pajer, kakor och kaffe.

Humlor flyger helst inte i regn. Det var lätt att visa den här dagen. Hur de beter sig i solsken fick jag mest berätta om, även om det faktiskt klarnade upp på slutet och några drottningar brummande förbi som en värdig avslutning.

Det här är Sveriges första humleträdgård! Den är fantastisk. Kommer du till Karlskoga så missa den inte. Platsen heter Sågholmen. Vi kanske ses!

Foto: Lars Lykta

1 kommentar